Bilder
Tia Theresa
Söndag
Natten har varit okej, Nora har varit lite febrig och verkar ha haft lite mardrömmar. Antagligen har de handlat om mig och Cristian som torkar näsan på henne, för det är det värsta hon vet just nu. Jag skulle sätta på henne en hakklapp imorse och hon gick i försvarsställning på en gång och kastade sig bakåt och gav till ett ilsket tjut. Hon såg lite paff ut när jag aldrig torkade henne om nosen. Nu var hakklappen helt onödig eftersom hon bara ville ha en mun yoghurt. Skönt att amningen ändå fungerar så bra så jag vet att hon får i sig vätska och näring.
Idag är det söndag och det är en dag som man brukar gå till parken på. Så också vi. Maya har redan börjat tjata om att vi ska åka. Hon har, liksom jag, inte vant sig vid att allting tar tre gånger så lång tid här. Cristian tycker jag klagar men han är ju inte känd som Blixten direkt.
Jag måste blaska av mig lite men jag har verkligen ingen lust att ta en iskall dusch så jag har förhalat det lite, men nu är det verkligen dags.
Idag har vi...
...inte gjort något särskilt. Vi åkte iväg till la feria för att handla lite kläder åt Nora. I Sverige har vi i vår familj en tumregel att inte slänga kläder i tvätten förrän de är smutsiga. I Mayas fall betyder det att hon använder kläder i ca två dagar innan det är dags för ett klädbyte. Naturligtvis byter hon trosor och strumpor varje dag. Här får man vara glad om ett klädbyte räcker hela dagen. Det är så sandigt och dammigt överallt och kläderna ser ut därefter. Därför räcker inte riktigt kläderna till så Nora behövde lite nya bodys bl a. På la feria finns ett enormt utbud av gamla kläder. Perfekt för barn som växer fort och bara hinner använda kläderna någon månad och bra för miljön. Nora fick 3 nya bodys och Maya fick en hiskelig docka som hon döpte till Molly och som 'bara kan prata spanska'.
Nora är fortfarande hängig och vill inte äta någon mat alls, bara amma. Jag tycker så synd om henne när hon ger ifrån sig små ljud och jag hör på hennes röst att hon har ont i halsen. Tänk, igår var jag så trött på kvällen och Nora kunde inte komma till ro utan låg och gnällde i min famn och ville aldrig somna, så efter ett tag blev jag så irriterad. Men så kom jag på att OM det varit svininfluensan och Nora hade (gud förbjude) dött, så hade jag gjort vad som helst för att få vara med henne igen och vad är jag för en mamma som blir irriterad på mitt sjuka barn. Och med ens slutade jag vara sur och tröstade Nora så gott jag kunde, och efter ett tag så somnade hon i min famn. Hon har en förmåga att ta efter min sinnesstämning. Är jag glad och nöjd så är Nora det också. Är jag stressad och irriterad så blir hon det också.
Klockan är nu snart 20 och jag antar att det är dags för tesito hos tia å tio. (Te och mackor.) Nora sover i vagnen här bredvid, jag har gett henne en Alvedon som jag hoppas ska hjälpa henne att sova lite längre. Återstår att se hur natten blir. Känner mig lite trött faktiskt.
Smällfeta föräldrar och deras ungar!
Nu trampar jag säkert på någons ömma tår men jag blir heligt förbannad när jag ser grovt överviktiga föräldrar göda sina barn med skräpmat och sötsaker. Här i Iquique skulle jag säga att 9 av 10 vuxna OCH barn är överviktiga. Många bär på en mindre övervikt i form av bukfetma, men många är också sjukligt feta. Magen hänger och slänger och gångstilen blir påverkad då bålen och låren buktar ut för mycket. När jag ser 10-åriga barn som knappt orkar ta sig upp på gungan på lekplatsen och deras ännu tjockare föräldrar sitter oh tittar på, då ser jag rött. När jag ser små barn med majonäs utkletat i hela ansiktet slafsa i sig en completo (snabbmat/korv) stor nog att mätta två vuxna personer blir jag provocerad och vill läxa upp föräldrarna.
Men det gör jag inte. Jag konstaterar bara att det barnet säkerligen kommer att få dras med sin övervikt resten av livet bara för att föräldrarna inte gjort sitt jobb. Det är ens förbannade skyldighet att sätta sina barns hälsa i första rummet.
Alla här tycker vi är smått på grymma som inte låter Maya äta godis varje dag och att hon inte gillar varken läsk eller juice är helkonstigt. Sedan undrar de varför vi protesterar när de vill bjuda vår bebis på läsk. Det är ju så gott?! Själva låter de knappt sina bebisar välja om de gillar läsk eller inte för här häller man helt sonika läsk i bebisens diflaska och låter bebisen dricka.
Något måste göras men vad? Folk vet vad som är nyttigt och onyttigt. Varför blir det ändå så fel?
Es malo...
Vi hade med oss mobiltelefoner från Sverige som vi planerade att skaffa kontantkort till här i Chile. Mobilerna är låsta så därför tog vi med dem till la feria (typ loppmarknad) för att låsa upp dem hos en man/affär/liknande. Vi kommer till ett mobiltelefonstånd (hahaha vilket ord) och lämnar in telefonerna. De säger åt oss att komma tillbaka om en timme så ska saken vara biff. Eftersom vi är svenskar så strosar vi omkring i en timme och går sedan tillbaka till ståndet som vi gjort upp. Herregud, jag tror t o m att vi väntade i en timme och en KVART innan vi var tillbaka. Mannen som meckar med grejerna har då inte ens börjat med våra telefoner. Efter ett tag uppmärksammas han av en annan medarbetare att vi står där och stampar. Han börjar då fixa med våra telefoner men säger inget till oss. Så vi står kvar och blir alltmer frustrerade och undrar om det är klart snart. Vi står väl där i 30 minuter till och tar sedan en runda till på marknaden innan vi återkommer. Han är fortfarande inte klar med telefonerna och oss låtsas han inte om. Eftersom vi då inte orkar vänta längre frågar vi om vi ska komma tillbaka senare istället. Okej, kom tillbaka till 16 ungefär, föreslår mannen. Suck, kunde han inte kläckt ur sig det tidigare?!
Vi tycker att vi är lite smarta när vi inte åker tillbaka till 16 eftersom han säkerligen inte skulle vara klar då utan håller ut en dag till och åker dit vid 11. Då är det stängt. Cristian åker dit några timmar senare igen. Stängt. Nästa dag åker vi dit och då är det öppet och telefonerna är klara. Då börjar nästa procedur, att skaffa kontantkort till telefonerna. När det är gjort kastar jag mig på telefonen för att ringa hem men av någon anledning så går det (naturligtvis) inte. Så nu har jag en telefon men jag kan inte ringa till Sverige med den. Om jag vill göra det så måste jag ta mig till operatörens kontor och fråga hur man gör för deras hemsida är-håll i dig nu-TRASIG! Inte verkar någon utomlands kunna ringa till min telefon heller.
Dessutom är det bara jag som tenderar att koka över ibland. Alla här är så vana vid detta att alla reagerar med att rycka på axlarna. Det är ju så här det är här. Men jag är van vid att ställa någon mot väggen och kräva besked av.
*Lugn och fin*
Det tog mig...
1 timme och fem minuter att posta det senaste inlägget eftersom internet kommer och går här.
Chile i ett nötskal!!!
PS: Mamma, förstår du nu varför bloggen uppdateras så sällan?
Bilder
Provar med två storlekar på bilderna. Deta tar en himla tid att ladda upp nämligen.
...
Nu har Cristians faster och hennes man (Lorenzos föräldrar) kommit hit så vi får se vad som händer idag. De ville att jag och Cristian skulle gå ut och fira lite själva utan barn, men det nekar jag konsekvent till. Jag går ingenstans utan Nora, särskilt inte när hon är sjuk. Hon behöver mig fortfarande och helammas fortfarande i stort sett. Det här är en rejäl kulturkrock för det är svårt för den övriga familjen att förstå detta och de tycker nog att jag är lite larvig.
Spanskan flyter på bättre, jag hade ett långt samtal om allt och ingenting med tia förra kvällen. Visserligen tar det hundra år för mig att säga något men ändå. Helt hopplös är jag ändå inte. Maya börjar bli
Satt igårkväll och laddade upp lite bilder men internetuppkopplingen är, precis som allt annat här i Chile, minst sagt opålitlig. Därför blev det inga bilder men jag ska göra ett nytt försök nu.
Hej så länge
Fan,
Hej Embla,
Embla, jag längtar efter dig. Hälsa Loke. Loke, är du hemma och gråter eller mår du bra där hemma? HEJDÅ MAYA
(Ett rätt ointressant inlägg för andra möjligtvis men viktigt för kusinerna.)
Lite bilder...
Ang. bloggen
Äntligen...
Jag har precis tinat upp efter en kall dusch. Cristian försökte ställa in varmvattnet till mig men det fungerade i 5 sekunder så det var bara att bita ihop. Allting här är så annorlunda och inget fungerar som vi är vana vid. Om det ens fungerar förstås. Allt är smutsigt, dammigt, slitet och snett och heminredning a la Sverige existerar inte. Jag måste ändå säga att det är lite befriande att slippa ifrån det men är ändå glad över att Cristians abuela har kvarterets snyggaste hus.
Men för att ta det från början. Flygresan. Jag hade stadiga stödstrumpor på och knaprade Postafen mot illamående. Så när vi var framme var mina ben i toppskick och jag mådde inte illa. Resten av min kropp var i bedrövligt skick och jag ville bara sova. Tack och lov kom vi fram på kvällen så efter lite te med lite familj fick vi äntligen krypa till sängs. Det var ljuvligt! Maya tyckte nog att det var lite jobbigt med alla som ville pussas och kramas och prata spanska med henne så hon frågade när vi skulle åka tillbaka där vi bor, dvs hotellet i Santiago. Hon blev inte helt glad när jag berättade att det var just här vi skulle bo...
Nästa dag vaknade jag och ungarna runt 5-6 på morgonen men höll ut i sängen till 7 cirka innan vi huttrande gick upp för frukost. Det är verkligen kallt på morgonen här innan solen hunnit värma upp luften. Nu mitt på dagen är det skönt, ungefär som svensk vår/sommar. Frukosten äter vi i farmors hus, som vi bor i, men lunchen och kvällsmaten äter vi i huset tvärsöver gatan, hos Cristians farbor med familj. Vi har gjort upp räkneskaperna och vi får äta där istället för oss själva. Det är skönt att slippa laga mat och trevligt med gemenskapen.
Maya och jag kämpar på med spanskan. Jag stammar mig fram men förstår för det mesta sammanhanget när de pratar med oss. Men så fort någon frågar mig något så drabbas jag av afasi. Fan, det är hopplöst! Igår för första gången lyckades jag konversera med Cristians farbror (tio) utan att känna mig som en idiot. Konversationen låg på en lagom nivå. Typ hur många syskon har du, ålder, kusiner osv. Jag var rätt nöjd efter det. Hahahaha! Maya, som konsekvent vägrat säga ett endaste ord på spanska börjar inse att det bara är att börja prata. Cristians kusin Lorenzo bor här hos sin farmor i några dagar och han och Maya är kompisar redan. Han är 2 år med pratar ingenting ännu och det passar Maya utmärkt för då har hon ingen språklig barriär att bryta igenom. Hon pratar svenska med honom och alla andra (bara med kvinnor, män göre sig icke besvär) och de har jättekul ihop. Imorse när vi gick upp så så hon: -Mamma, jag vill ha pan. (Bröd) Sedan röt hon kärvänligt till Lorenzo: sienta te. (Sätt dig) Dessutom har tia berättat att Maya pratar lite spanska med henne när vi inte är med. Maya verkar trivas so far men så fort det känns lite jobbigt så säger hon att hon vill hem till Sverige igen och att hon inte vill bo här. Dessutom längtar hon efter Embla. Hon såg rätt nöjd ut när jag berättade att Embla längtar efter hene jättemycket men hon hävdade bestämt att hon ville att Embla skulle leka med sina dagiskompisar, trots att hon inte var där längre.
Tidsomställningen är lite jobbig, åtminstone för mig och ungarna. Igår hade jag räknat med att Cristian och jag kunde ta en öl tillsammans innan jag gick och lade mig för kvällen. Men såklart var han tvungen att åka iväg för att fixa med vårt internet så jag blev ensam kvar med tv:n som sällskap. Men ganska snabbt blev jah på bra humör när Chilensk TV, på bästa sändningstid, visade en New kids on the block-kavalkad! Vilken smörja!
Cristian verkar tyvärr ha insjuknat i (svin)influensan så jag är lite orolig nu. Fortsättning följer...
Nu ska vi sova siesta.
Jodå, vi lever mamma...
Jag har inte tid att skriva något nu för jag måste hoppa i en SVINKALL dusch och tvätta håret (balsamtvätt för den nyfikne, måste skaffa bikarbonat snart). Varmvatten är dyrt här och att duscha i kallt vatten under sommaren är väl okej men nu, när det är kallt på morgnarna så känns det inte så härligt. Men uppfriskande och bra för åderbråcken... (Blodcirkulationen vettu!)
Jag skriver mer om ett tag.
Puss å kram
PS 2
Framme!
Nu har vi nästan nått målet. Vi anlände i ett rått Santiago i morse (chilensk tid), soligt men bara +1C! Jag hann inte mer än att komma ut från flygplatsen innan jag blev uppläxad av en kvinna om att jag borde klä på Nora mer kläder eftersom det var så kallt ute. Chilenare tror på fullaste allvar att barn blir sjuka om de är utan skor och strumpor, t o m läkarna, så jag gör mig beredd på fler 'goda' råd.
Nu tror ni kanske att jag sitter på flygplatsen och skriver detta men då tror ni fel. Eftersom flighten till Iquique går först vid 16 så orkade vi bara inte sitta med 2 trötta ungar öch fördriva tiden på ännu en tråkig flygplats, så vi tog in på hotell. Hur skönt som helst! Nyduschade, fräscha kläder och frukost i magen så nu börjar jag tro att vi kommer att bli återställda igen efter denna strapats. Denna resa är nämligen så nära skärselden man kan komma i detta livet. Jag kom till en punkt i natt när jag höll på att bryta ihop av trötthet., det går inte att sova i flygplansstolar! Men vi fixade det till slut ändå. Ungarna får MVG båda två, båda sov och var lugna men Nora var rätt övertrött sista timmen men höll ihop tills vi kom till hotellrummet då hon startade gnälleriet och arg-hostan. Nu sover hon så sött bredvid mig och Maya spelar Nintendo. Cristian och jag tänkte väl korka upp skumpan ganska snart... Visserligen har vi 3 timmars flygresa kvar, men vi kommer att klara det med.
Nu ska vi vila.
PS: Grattis alla mammor på mors dag.
Adios amigos!
Jag har ringt ett samtal för att säga upp en försäkring som jag och Cristian kommit överens om men det slutade med att kvinnan i luren övertalade mig att behålla försäkringen. Jag som alltid målar fan på väggen vågade inte annat än att hålla med henne om att det är bäst så. Fan! Det är därför jag alltid tar långa omvägar när jag ser försäljare i köpcentrum för jag vet att det lätt blir så att jag köper något eftersom jag har så svårt att säga nej.
Lägenheten börjar se rätt tom och öde ut nu men samtidigt så känns det skönt att ha röjt och slängt ut en massa skit som man samlar på sig. Cristian har en fäbless för att samla på sig kablar och sladdar av olika slag som han sprider i sina gömmor runtom lägenheten och jag får väl erkänna att jag har svårt att göra mig av med kläder. Då menar jag inte noppriga gamla tröjor från H&M utan kläder som jag anser vara guldkorn och som kommer att vara fina vintage-kläder åt tjejerna när de blir äldre. Cristian var duktig och slängde allt sitt skräp, jag slängde mycket men behöll en del också trots att Cristian envist hävdade att mina 'guldkorn' var skitfula och hetsade mig att slänga dem.
Nora håller mig sysselsatt ändå med stinkande blöjor. Vi gick för att byta en och när jag tvättat av henne lade jag henne på en handduk i badrummet och gick ut med blöjan. Kommer in igen och möts av en högröd bebis som tar i för kung och fosterland för att trycka ut det som inte hann komma i blöjan. Vi börjar om proceduren med tvagning och jag lägger ut henne på en handduk i vardagsrummet för att sanera badrummet. Hör ett *pfoff* från vardagsrummet, går ut och möts av ännu en bajshög och lite kiss. Lyfter upp och tvättar av igen, lägger ut henne i på en handduk, går för att hämta papper och möts av en enorm kisspöl på golvet när jag kommer tillbaka. Att det kan finnas så mycket bajs å kiss i den lilla kroppen?! Nöjd var hon när allt kommit ut för hon gav till ett glädjetjut som typ sprängde ena trumhinnan på mig.
Nu ska jag fortsätta röja/packa/städa.
