Alla ni som har problemmagar kommer att känna igen er i det här inlägget. Ni med järnmagar som inte ens tänkt på magens funktioner kan sluta läsa nu. Äckelmagade likaså.

Min mage och jag har aldrig dragit jämnt med varandra. Den lever sitt eget liv och fungerar lite som allt annat här i Chile, dvs till och från. Men med åldern så har jag och min mage lärt oss att leva tillsammans och jag vet vad som gör min mage glad och jag vet vad som får den att slå bakut. Jag hann inte mer än att lämna tullen här i Chile förrän min mage kände igen sig från förra vistelsen och lade sig i strejk. Just nu har jag en familjepizza, två gigantiska luncher, tre frukostar, tre tesitos med bröd, ost, skinka, frukt, äppelpaj, tårta, kakor, nötter, choklad plus en del annat som jag inte orkar skriva, skvalpandes i min mage. Jag har alltså inte hetsätit utan det är vad jag har i min mage sedan senaste toalettbesöket för 3 dagar sedan. Tro mig, det känns. Och det finns inget som talar för ett toalettbesök idag åtminstone.

Cristian förstår inte vad som är problemet och han tycker jag borde passa på nu när vi har en sådan lyxig toalett. För det första: jag kan inte styra min mage och 'passa på' när jag känner för det. Min mage kontrollerar mig. För det andra: det är inte toalettens utseende som spelar någon egentlig roll, det är dilemmat att den är främmande för mig (läs magen.) Min mage vill ha, nej kräver kontinuitet och en toalett den känner sig hemma på. Att då vara på resande fot är värsta tänkbara scenario och inga fibrer i världen kan häva den krisen.

Förra gången vi var här var det riktigt jobbigt. Inte nog med att vi reste runt i två månader hos olika familjer, standarden på toaletten var typ som sådan att man fick vara glad om man kunde stänga om sig när man satt på toa. Det hela ledde till att jag helt enkelt slutade att bajsa (där skrev jag det förbjudna ordet!). Visst störde det mig men vad skulle jag göra? De två sista veckorna bodde vi hos Cristians faster i Santiago i en lägenhet. En dag slutade vattnet att fungera och en man ringde på och berättade att vår ena granne inte betalat vattenräkningen, så nu straffades hela huset på grund av det. Cristian gick ut till en parkarbetare och hämtade två  stora hinkar med vatten så vi skulle kunna spola vid toalettbesök och jag tänkte att för mig spelade det ändå ingen roll med spolning eller inte. 5 minuter senare var jag akut bajsnödig. Min mage hade haft veckor på sig att komma igång och den väljer just det tillfälle när vi inte har vatten. Det var inget annat att göra än att...göra. So far so good. Sedan ska jag spola och jag tar ena hinken och häller i vatten. Inget händer. Häller i lite mer vatten. Inget händer. Häller i hela hinken. Inget händer. Korven ligger där den ligger. Cristian börjar hojta om att jag ska snåla med vattnet eftersom det är kväll och parkarbetaren inte längre är kvar i parken så vi har inget mer vatten än den sista hinken. Jag känner en svettdroppe bryta fram i pannan. Pinsamt är det också. Jag vågar inte använda den sista hinken men jag vill heller inte berätta för Cristian om mina problem. Häller i lite vatten till, långt uppifrån så det ska få lite fart, men fanskapet går inte ner hur jag än försöker. Jag fick krypa till korset och be Cristian om hjälp och han skrattade åt mig och undrade vad problemet var. Han kom ut en stund senare, jag vill minnas att han såg lätt skärrad ut, och berättade att han aldrig sett en större bajskorv i hela sitt liv! Men han hade lyckats spola ner den åtminstone och det var huvudsaken.

Cristian älskar att återge den här historien för mig och gärna för Maya också och jag tycker nog att bajskorven växer för varje gång han berättar. Så stor var den inte, bara så stor att den knappt gick att spola ner. Den går under arbetsnamnet 'den muterade bajskorven' och jag skulle inte bli förvånad om det är en ny sådan på jäsning inne i mig. Jag hoppas att jag kommer att klara av att spola själv den här gången...

ett hus som inte är byggt av en lekman, äntligen ett hus där man slipper ytterkläder på sig, äntligen ett hus med fräsha toaletter, äntligen ett hus utan galen hund på baksidan, äntligen ett hus där väggarna inte ser ut att falla ihop vid minsta andetag, äntligen ett hus där fasaden inte ser ut att vara hämtad från 'den gode, den onde, den fule'. Äntligen ett hus i min smak. Me likeeee!

Första dagen i Antofagasta. Vi tog en sväng ner till stan för att kolla läget. Ropade in en taxi och hoppade in när en mamma och hennes son frågade om de fick åka med. Åkej, vi fick tränga ihop oss helt enkelt a la chilena style. Åkte vidare, varmt var det. Och trångt samt en Nora som totalvägrar att sitta och ska stå hela tiden och kasta sig hit och dit. Taxin stannar plötsligt och plockar upp en till mamma och hennes barn. 3 vuxna och 4 barn i baksätet åkte vidare mot stan, ingen fastspänd förstås. Men karlarna hade det bra där framme åtminstone. Fastspända.

När vi snurrade runt i ett varuhus kom jag på att jag glömt att ta med mig balsam hit och jag behöver tvätta håret åtminstone en gång under den här vistelsen. Hmmm, stort problem för mig eftersom det är lite knepigt att hitta ett (av mig) godkänt balsam för hårtvätt. Det får inte innehålla silikoner eller sulfater plus en hel del annat. Eftersom varmvattnet kommer och går här så är det knepigt att tvätta med naturliga ingredienser som ägg, citron, honung eller bikarbonat eftersom det måste sköljas ur mycket noga och med kallvatten är det riktigt jobbigt att skölja. Nu hade jag turen att det faktiskt fanns en Lush-butik och där finns det en del bra grejer. På min bästa skol-spanska stammade jag fram vad jag ville ha och varvade lite med engelska och jag gjorde mig förstådd. (Men jag var hyfsat svettig när jag klev ut därifrån.)

Cristian frågade igår om han gjorde rätt som inte åkte hem. Det är svårt för honom att vara här. Han sitter långa stunder vid datorn och fixar saker, pratar med folk, ringer samtal om praktiska saker som försäkringar osv. Sådant är jobbigt men ännu jobbigare på andra sidan jordklotet. Men jag tror också att om vi hade åkt hem så hade han alltid då med undrat om vi gjorde rätt. Vad är egentligen rätt och fel vid sådana här tillfällen? Jag vet inte.

Jag vill tacka för alla kondoleanser som strömmar in, på Facebook. via mejl och här. Det värmer ska ni veta.

till Antofagasta och tilbringar två veckor där, hos Lorenzo och hans föräldrar Marcela och Jorge. Vi åker buss och det tar ungefär 6 timmar. Vi dividerade fram och tillbaka om vi skulle flyga eller inte men det känns ändå som om att vi klarar 6 timmars bussresa. Vi sparar på flygresorna (läs pengarna) till de större asvtånden.


För er som kanske undrar om vi ska åka hem till Sverige eller inte så kan jag berätta att vi blir kvar i Chile. Tanken är att svärmor ska begravas här så därför har Cristian tagit beslutet att inte åka hem. Detta kan dock komma att dröja några månader innan alla praktiska frågor är lösta.

...om ingenting har hänt. Åtminstone känns det som så ibland. Barnen kräver sitt och vi åker iväg till lekparken och kanske äter vi en glass. Precis som vanligt. Men så plötsligt så kommer jag på att Cristians mamma är död och så känner jag skuld för att jag nyss skrattat eller kanske skämtat med honom. Herregud, vad är jag för en okänslig människa som försöker få min man att skratta när hans mamma nyss dött! Men det konstiga är att vi lever precis som tidigare, vi skrattar, pratar om ditt och ditt, äter goda middagar osv och ändå är vi ledsna, precis hela tiden. Sorg verkar kunna se ut precis hur som helst. Det finns inget rätt eller fel.

Jag har ju, som tidigare rapporterat haft problem med löss/loppor eller vad det nu är. Lömska kryp är det hur som helst, som kryper fram under natten när jag är som mest försvarslös, och suger i sig mitt blod och lämnar bett efter sig som kliar så in i norden. Jag försöker ju leva ett så naturligt liv som möjligt så därför försökte jag in i det längsta med att skaka lakanen varje morgon för att få bort krypen och sova täckt med kläder från topp till tå. Men när jag vaknade för 2 dagar sedan, totalt sönderbiten med över 30 bett bara runt ena knäet trots att jag sovit i:

-1 linne med urklippta hål runt amningsapparaterna
-Över linnet en långärmad tröja som jag drog upp under natten för att amma och ändå var skyddad med tyg på magen
-Mjukisbyxor
-Tjocka strumpor som jag drog över mjukisarna
-Myggsprej (som ska vara effektivt mot andra insekter också.)

Nä, det var måttet rågat. Jag marscherade iväg till affären med bestämda steg och köpte en insektssprej mot 'pulgas' som de heter och gick bärsärk i vårt rum. Lister, golvet, sängen, ja allt sprejades. Upprepade detta 3 gånger, tvättade kläder och sängkläder och vädrade. Första natten avklarad och jag tror att jag inte fått några nya bett under natten. Jag upprepar: jag tror.

Vi har fått förfärliga nyheter från Sverige. Min svärmor, Cristians mamma och barnens farmor har dött och på en sekund förändrades allt. Tusen frågor snurrar just nu i huvudet och känslorna åker berg och dalbana. Att vi dessutom befinner oss på andra sidan jordklotet gör inte saken enklare.

Livet rullar på som vanligt här men ändå är ingenting som förut. Och kommer aldrig heller att bli det. Ge era nära och kära en extra kram idag för livet kan vändas upp och ner för oss alla.



Veronica- vila i frid †

Nä, inte riktigt jag men Maya gick och sjöng det igår när Chile spelade. Fem minuter senare grät hon i min famn och ville inte bo i Chile längre. För det mesta tycker hon att det är kul men ibland blir det jobbigt. Eftersom hon inte pratar spanska så bra ännu så faller hon in i en clown-roll som kanske inte riktigt passar henne, men pajaskonster är ett internationellt språk och det är det hon behärskar just nu. Jag lovade henne att imorgon (läs idag) skulle vi göra något med bara vår familj så att hon fick prata svenska i lugn och ro och det lugnade ner henne.

Matchen blev för övrigt ett antiklimax dårå. Tv-nätet slogs ut i början av andra halvlek och kom aldrig tillbaka så vi fick inte se mer än ett mål, och Chile vann med 4-0. Hade detta hänt i Sverige så hade det nära nog varit upplopp och kvällsblaskorna hade skrivit spaltmeter om detta sabotage. Här hände inget särskilt. Visst blev alla lite besvikna att vi inte fick se matchen men vad ska man göra, tv:n fungerade ju inte.

Grillningen belv lyckad i alla fall. När man grillar i Chile så koncentrerar man sig på köttet. Inget bjäfs med marinering, tilltugg, sallad, potatis osv och glöm mysbelysning med tända ljus i sommarkvällen. Först inhandlas en halv ko sisådär och två dussin chorizokorvar utifall någon skulle vara extra hungrig. Detta saltas och slängs sedan på grillen. Skärs sedan upp i strimlor som alla plockar med händerna från ett fat. Om så önskas kan man ta ett bröd och fylla detta med en koriander- och tomatsalsa och kött eller korv. Voilà, bon appétit!

Maya somnade runt 11 och Nora sov till och från i olika famnar så när det var dags att sova runt midnatt var hon ilsk som ett bi, skrek och grät och ville bara sova i Cristians och min famn. Så fort vi lade ner henne vaknade hon och så fick vi börja om. Varken napp eller amning hjälpte. Cristians sövde henne några gånger men ville efter ett tag att vi skulle fortsätta trösta henne i sängen även om hon grät, medan jag anser att man plockar upp ett barn som gråter och är ledset. Dessutom sover ju abuela i rummet bredvid och hon ska väl inte behöva få sin nattsömn förstörd av en skrikande bebis. Så Cristian och jag hann bli lite osams också innan Nora äntligen somnade i mina värkande armar. Vi hann väl sova i ca 2 timmar innan mistluren väckte oss igen. Jag hoppade upp med henne ur varma sängen till svinkalla golvet och stod där huttrandes och vaggade henne till sömns igen. Eftersom hon sover som en stock på nätterna hann jag bli rädd att hon kanske hade ont någonstans och tankarna började skena iväg med mig men innan jag hann ringa ambulansen (obs. lite ironi) så hade hon somnat. Vid ca 8 vaknade jag av att hon drog mig i håret i vanlig ordning för att få mig att vakna. Vände mig surt om och stoppade in håret under kudden och lät henne dra Cristian i håret tills han vaknade. 10 vaknade Maya och så gick vi upp för frukost. Nora var sitt vanliga glada jag igen.

Lärdom: Vi fortsätter med våra vanliga svenska rutiner och går och lägger barnen, Nora i alla fall, i lagom tid så hon slipper bli övertrött. Det fungerar bäst för oss.

... och vi fick precis tillbaka internet. Och nu har jag inte tid att skriva något direkt för vi ska grilla och titta på Chile när de spelar mot, eh Bolivia? Bryr mig inte så värst. Jag och tia har varit och köpt typ 6 kilo kött för 4 vuxna och 3 barn! Portionerna här är aningens större än hemma. Men innan vi drar igång grillen så har vi ätit lite smörgåsar och munkar med kaffe/te. *pekar menande mot mitt tidigare inlägg om fetma* Tack och lov så vill Maya inte ha något av det som bjuds, annars hade det varit svårt att neka henne utan vredesutbrott från henne 20 gånger om dagen. Hon anser nog ändå att hon är i sjunde himlen eftersom man sätter i sig mängder med vitt bröd och smör här. Hennes favoriträtt!

Nä, nu måste jag runda av här. Vi mår bra i alla fall.


Just det ja, mobilerna fungerar nu att ringa med. Om Nielsens undrade vem som ringde en signal i natt och lade på så var det jag. Provar en snabbis imorgon också. Sms verkar inte fungera än så länge.

Jag hade laddat upp 6 bilder och så lägger internet av innan jag hinner vidta vissa säkeretsåtgärder. Innan jag hinner komma hem till civilisationen igen så kommer jag ha fått hjärtinfarkt hundra gånger!


Cristian vid vårt vrålåk


Uppe på det där berget bor vi


På väg hemåt med vrålåket


Vy över Iquique. Långt där borta i smoggen syns havet


Här bor någon till Mayas förvåning

Jodå, visningen idag blev av och eftersom Cristian och jag numera är så streetsmarta och klipska var det vi som var en halvtimme sena till mötet. Ahh, det kändes rätt bra faktiskt att folk fick vänta på oss. Cristian tycker vi har fyllt vår väntekvot här i Chile för flera år framåt. Jag är inte sen att hålla med.

Lägenheten såg bra ut, 3 rok på nedre botten och lägenheten är instängd med väktare på utsidan. Dessutom finns en pool som vi ser fram emot att få använda. Den ligger några kvarter från stranden och ett köpcentrum vilket tilltalar oss som känner oss lite isolerade här uppe på Alto hospicio. Inne i lägenheten fanns det fortfarande en uppkäftig tonåring med liten son som var anledningen till att lägenheten skulle hyras ut. Jag fick lite ont i magen när kvinnan som hyr ut lägenheten (tonåringens mamma) öppnade dörren till hennes rum och hon ligger halvnaken i sängen och surfar medan hennes son grät bredvid utan att hon gjorde en ansats till att trösta honom eller att skyla sig själv. När hon blev tillsagd att klä på sig något sa hon att hon var upptagen. Tydligen så utnyttjar den här tjejen mamman genom att bo gratis hemma med sin son utan att göra något och lägenheten tog hon definitivt inte hand om. Det var så stökigt att det knappt gick att gå runt där inne så jag hoppas verkligen att de städar innan vi flyttar in. Jag missuppfattade dessutom lite när vi pratade om villkoren med lägenheten. Jag tyckte kvinnan frågade oss hur många rum vi behövde för hennes dotter behövde bo kvar så jag var helsvettig när Cristian var så positivt inställd och sa att vi ville flytta in ganska omgående så jag var tvungen att be om att få prata lite svenska innan vi bestämde oss. Men jag hade förstått fel, hon frågade hur många sängar vi behövde, så jag kunde andas ut. Vi flyttar in den 1:a juli så om någon ska komma och hälsa på så finns det husrum... 

Idag blev vi också varse att solen är ganska stark trots att det är mitt i vintern här. Jag smörjer alltid in mig med solfaktor i ansiktet eftersom jag får' mustasch' på överläppen av solen. *erkänner* Maya smörjer vi in lite då och då men oftast brukar vi sätta på henne en solhatt plus att hon är rätt mörk och tål solen . Idag glömdes det bort så Maya blev lite rosig om kinderna och jag blev på en sekund världens sämsta mamma, åtminstone kändes det så.

Ska försöka ladda upp lite bilder nu.

Alltså, jag lovade ju bilder i förrförra inlägget men datorn strejkade och ville bara ladda upp en enda bild så ni får ge er till tåls lite till.

kommer här några bilder. I ärlighetens namn har vi inte tagit så mycket bilder ännu. Vi kan ju inte ta 100 bilder varje dag under tiden vi är här, men jag ska försöka komma ihåg kameran nu när vi ska iväg och kolla på lägenheten. Dessutom tar varje bild ca 10 minuter att ladda upp och ibland laddar vi upp bilder och så bryts uppkopplingen så all väntan är förgäves. Då är det lätt att tappa sugen.

Cristian och jag har varit och fyndat lite på la feria. Det är så kul att gå där och kika på alla saker och så vips slår man till eftersom det är så billigt. Idag blev det ett snyggt skärp och ett par uggs för några tior till mig. Nora fick en rolig keps-mössa. Maya ville inte följa med men hon fick några sagor på spanska med övertydlig sensmoral om att det är bättre att vara kompis än att slåss.

På bilderna ser ni fynden. Jag lovar att knäppa lite bilder idag som jag laddar upp sen (om internet tillåter förstås.)

Ps: Dagens första skratt fick jag när jag läste Hannas kommentar om att huset ser ut att vara hämtat från någon västernrulle. Ni vet, när jag var här första gången fick jag en chock- big time, när jag insåg att jag skulle bo i detta hus. Sedan vande jag mig vid hur det såg ut. Och då är ändå abuelas hus stort och fint. Ni skulle se rucklen som ligger här bredvid. Det är svårt att fatta att det faktiskt bor folk där inne. Ibland är det bara en hög av plankor, cement och lite tyg! Jag har velat fota lite för att visa er men jag vill också respektera människorna som bor där, det är deras hem och de är säkerligen glada över att ens ha tak över huvudet. Nu återstår att se hur nya lägenheten ser ut. Vilda västern eller mer modernt? Mer info om detta snart.

Cristian har tråkigt. Han tycker inte att det finns någonting att göra här upp på Alto hospicio där vi bor. I vissmån har han rätt, det finns absolut ingenting att göra här men för mig är allt fortfarande ett äventyr med språket och tillvaron, så jag tycker det är kul. Men Cristian tycker det är trist och vi är beroende av en bil för att ta oss någonstans och då kan Cristian inte ta en öl osv. Så nu ska vi och titta på en 3-rummare nere i stan, ganska nära stranden. Återkommer om det var något att ha.

Nora har tillfrisknat och har sovit som en stock hela natten. Åh, vad skönt det var att få sova! Huvudvärken är borta och jag känner mig pigg. Får se vad som händer mer idag. Först måste vi städa lite. Cristian ansvarar för toaletten för jag vägrar att tömma hinken med använda toalettpapper. Man slänger inte toalettpappret i toaletten här utan bredvid i en hink. *ryser* Jag grejar inte det.

Klart slut varulvstjut!

... helt slut. Två nätters halvdan sömn har satt sina spår. Huvudvärk och sirap i hjärnan. Nora är fortfarande hängig, hostig och snuvig så jag är inställd på en orolig bebis i natt igen.

Vi kom inte iväg till parken förrän halvsex på kvällen! Men när vi väl var där hade Maya jättkul. Det fanns flera hopptorn och så fick hon åka motorcykel. Wow! Efter parken blev hon lite låg och pratade om att hon inte vill vara i Chile längre. Hon längtar hem till Sverige och till Embla. Och så längtar hon efter Klara på Barkbåten. Stackarn! Men nu sover hon så sött bredvid mig i sängen. Förhoppningsvis gör jag och Nora det snart också.


Buenas noches