Uj uj, vilken dag! Jag och Cristian hade inte fattat att 'barnens dag' här är som julafton. Vi hann inte mer än att komma ut genom dörren förrän ungarna blev överrösta av presenter av alla tior och tios. Jag stod som ett stort frågetecken men Maya fattade snabbt galoppen och slet förtjust upp presenterna. Det var ju lite pinsamt eftersom vi inte hade en enda present till någon, men vi fick tid att reparera det misstaget på eftermiddagen när vi drog ner till stormarknaden och köpte presenter.

Hur som helst så var det också stor show inne i stan med smärtsamt hög musik, brandkåren var där och barnen fick tuta och leka med sirenerna hej vilt och eftersom jag är tant så oroade jag mig för tinnitus hela tiden. Jag vet med mig att jag är känslig för höga ljud men det kan inte vara bra för hörseln att stå bredvid en brandkårssiren en längre tid? Maya var nöjd i alla fall och det var huvudsaken.

Sedan åkte vi hem till Jorge Patricios föräldrar och åt lunch (vid halvfem!) och på kvällen gick vi i kyrkan vilket faktiskt var en upplevelse i sig. Vilket ös! Det var fullsatt och alla sjöng med i låtarna som var riktigt bra (inga högtravande psalmer i falsett m a o) och alla inklusive prästen klappade med i låtarna så det blev som en konsert nästan. Sedan kom det tyvärr ett långt parti när prästen pratade länge och eftersom jag inte fattade ett dugg var det lite tråkigt, men det blev aldrig lika tråkigt som det är i svenska kyrkan. Under hela gudstjänsten kom och gick det folk, barn lekte i bänkraderna och folk småpratade lite med varandra men det var ingen som blev sur för det. Chilenare är verkligen mer avspända än svenskar om jag ska generalisera lite. De få gånger jag gått i svenska kyrkan har det varit så tyst och stelt att man nästan hoppar till när någon t ex hostar eller råkar skrapa lite med foten. För att inte tala om psalmerna som är omöjliga att sjunga med i om man inte är skolad mezzosopran.

Nu är klockan halvett på natten och både Nora och Maya är fortfarande vakna... Vi börjar bli riktiga chilenare.

Godnatt!