Sverige nasta stopp!
Ankomst: 11.40 Arlanda. Flightnummer (Icelandair) 306.
Vi ses snart!
Valparaiso & Viña del mar!
Igar akte vi till Valparaiso och Viña del Mar och det var fantastiskt vackert. Innan jag akte till Chile forsta gangen var det sa jag hade tankt mig Chile, fargsprakande och levande... Men sa kom jag till Iquique och blev lite forbryllad for jag ar inte sa fortjust i den staden om man bortser fran den fantastiska stranden. Men i Valparaiso finns det massor att gora och se och det star musikanter overallt och spelar andisk musik, husen klattrar oupp pa bergen och fattiga och rika lever tatt tillsammans. Vi ska tillbaka imorgon och se mer men idag vilar vi for att resa med tva barn tar pa krafterna.
Langtar efter er dar hemma!
Salud!
Just nu bor vi hos en helt fantastisk familj som tar hand om oss som ett femstjarnigt hotell. De har t o m tvingat oss att boka om var tillbakaresa till Santiago eftersom de tycker vi ska stanna langre. Jag skulle sa garna kunna stanna har till avresan men det gar inte. Pa mandag aker vi tillbaka till Santiago.
Bloggpaus!
Om en timme ake4r Cristian och Maya och jag tycker det kanns hemskt att bli kvarlamnad har sjalv med Nora. Jag ar inte glad alls.
Söndag!
I fredags hade familjen också ordnat en överaskningsfest för att fira av oss. De är så omtänksamma mot oss att det inte är klokt. Jag kände att jag fick bjuda till lite extra och vi kom hem först vid halvsex på morgonen, med en sovande Maya och en Yoshi som piggnade till och tyckte det var spännande att vara uppe så tidigt. Det tog säkert en timme att söva ner henne igen och sedan vaknade vi först vid 12 och åt frukost vid 13. Ojojoj, våra sovvanor kommer att bli svåra att bryta. Jag fick ställa klockan på 11 i morse eftersom jag skulle laga lunch. När klockan ringde så trodde jag inte att det var sant... det kändes snarare som 6 på morgonen. Nora tjurade också och undrade vem tusan som ställt klockan och Maya trynade vidare ett tag till. Helt olikt mig som i vanliga fall föredrar att vara uppe med tuppen.
Imorgon åker Maya och Cristian och jag åker på onsdag. Nästa anhalt Santiago.
Sjukstuga idag också...
Ibland känns det som om jag har fått en uppfattning om hur det känns i skärselden. Jag är ansatt från alla håll och kanter och jag känner mig ifrågasatt precis hela tiden. Vid lunchen idag, så spände tia ögonen i oss och sa att om Nora blev sämre i natt, (hon har fått lite feber under dagen), så ringer hon till doktorn! Och jag tänkte att det gör du inte!!! Jag och Cristian är föräldrar och vi bestämmer när en läkare ska kontaktas. Så när Cristian hoppade in i duschen tog jag tillfället i akt och försökte förklara hur jag såg på det här med läkarvård och barns sjukdomar. Jag sa att i Sverige springer vi inte till läkaren så fort våra barn får feber, halsont, snuva, maginfluensa osv. Jag är svenska och jag tar hand om mina barn som en svensk, ni är chilenare och ni tar hand om era barn på ett chilenskt sätt. Min kultur är såhär och er kultur är såhär och när de möts blir det en krock. Tia spände ögonen i mig några gånger under samtalet och undrade om jag visste att småbarn kan få hjärnskador av för hög feber, lunginflammation av en förkylning, bronkit av klimatet osv och jag sa att jag visste allt det där, men att småbarn får feber. Ofta. Och det är inte farligt. Hon har lite ojust retorik min tia för hon sa att hon minsann åkte till akuten med sina barn eftersom man som mamma inte vill se sina barn lida. Nej, jag vill inte att Nora ska lida heller, sa jag, men livet är såhär. Ibland blir vi sjuka och har ont och det är inte farligt.
Jag vet inte hur mycket som kom fram men jag kände att det var skönt att få säga det där.
Jag vet inte varför man svärmar så mycket kring sjukvården här? Det måste handla om status misstänker jag. Att man har råd att ta sina barn till doktorn när de är sjuka och att man har råd att handla medicin till sina barn. Ingen krämpa är för liten för att behandla med piller, krämer, pulver, mixturer. Igår fick tia en burk smärtstillande tabletter i födelsedagspresent. Alla satt och tittade lite halvintresserat när hon öppnade sina presenter men när hon öppnade den vackert inslagna burken med värktabletterna så vaknade folk upp ur sin dvala, för då var det en intressant present. Alla ville titta på burken och när man upptäckte att infon var på engelska hämtade man Cristian så han kunde översätta vad det stod... När jag fundersamt frågade tia varför någon gett henne värktabletter i födelsedagspresent så förstod hon inte frågan. varför skulle det vara konstigt? Men jag måste säga att jag skulle bli rätt paff om jag fick ett paket Alvedon i present på min födelsedag.
Det första alla säger här, när vi säger att Nora är sjuk är vad ger ni henne mot febern/halsonda/slemmet och har ni varit hos doktorn ännu. Det blir något att prata om och så utbyter man tips på medikament och läkare. Tyvärr måste jag säga att det är kvinnorna som upprätthåller den här kulturen och de är blixtsnabba med att döma ut andra kvinnors sätt att vårda sina barn. Varje dag hör jag skitsnack om hur andra kvinnor vårdar sina barn och vilka dåliga mammor de är, så vad de säger om mig när jag inte hör, vågar jag inte ens tänka på. Antagligen enas de om att jag är helt galen och att det är synd om mina barn.
Onsdag!
Nu är vi inne på de sista skälvande dagarna här i Iquique. Cristian och Maya åker buss till Santiago nu på lördag och jag och Nora flyger ner på onsdag. Varför vi delat på oss beror på att det är billigare med en bussresa, men att sitta i nästan ett dygn på en buss med Nora är omöjligt, medan det med Maya inte kommer att vara några större problem.
Vi försöker njuta av stranden så mycket vi kan och idag gick vi ner med Nora också, trots att hon fortfarande har bronkit enligt familjen här. Vi tycker dock att hon är frisk och feberfri sedan 48 timmar så vi var t o m nere i två omgångar vilket innebar lite onda ögat och bitska kommentarer om bronkiten... Försöker låta det rinna av mig.
Nora är i alla fall för skön på stranden. Idag tågade hon fram till en kille i tolvårsåldern som satt och grävde en djup grop i sanden. Först ställde hon sig och glodde på honom helt ogenerat, sedan närmade hon sig honom och klättrade mycket försiktigt ner i hans grop, hela tiden med blicken fäst vid honom för att se om han skulle köra bort henne. Han log lite men fortsatte dock med sitt och lät Nora sitta där i gropen och glo på honom. Jag måste säga att barn här är så otroligt fina mot varandra och de äldre tar verkligen hand om de yngre, trots att de inte ens känner varandra. Det här var en kille som såg ganska tuff ut, och han satt med tre kompisar också, men han stördes inte alls av Noras närvaro. Inte ens när Nora började pilla på hans stortå lät han sig störas. Enda gången han stannade upp i det han gjorde var när hans lillebror på ca tre år hoppade ner bredvid Nora för häftigt. Då sa han till brorsan att nu fick han ta det lite lugnt för nu satt det en bebis i gropen. Jag sa till honom att han skulle säga till mig så fort Nora störde honom, men han sa att det inte var någon fara. Sådant gör mig varm i hjärtat.
Imorgon fyller tia Sandra år så då blir det kalas här hemma.
Jag är en bråkdels sekund ifrån att explodera!
Så Nora är sjuk igen. Lite feber och rossel i halsen. Inget särskilt med andra ord och eftersom hon inte ens hade 38 grader igår så såg vi ingen anledning att ge henne febernedsättande på kvällen och därför var hon lite trött och hängig men ändå glad.
Nu fick jag höra att farmor på berget, som vi träffade igår med Nora, tycker att vi inte tar hand om våra barn. Grundat på att vi inte ger våra barn febernedsättande, slemlösande medicin, hostmedicin och annat hokus pokus som inte behövs annat än i undantagsfall. (Vi ger febernedsättande såklart men försöker vara lite restriktiva). Jag är så jävla förbannad på hur man kan vräka ur sig sådana saker! Det är en grov förolämpning att kritisera någons föräldraskap så öppet. Jag vet att de säkerligen snackar med varandra om de konstiga svenskarnas vanor, men att säga så ansikte mot ansikte? Ett grovt övertramp. (Hon pratade med Cristian, jag fick höra det först idag.)
Vi är olika. Cristian och jag är svenska och vi tar hand om våra barn efter svenska normer. Jag skulle aldrig drömma om att kritisera familjen här för hur de uppfostrar och tar hand om sina barn, trots att jag tycker att de gör fel när de daskar sina barn i rumpan, drar barnen i örat eller håret, slänger in barnen i ett mörkt rum eller iskall dusch när de misskött sig, proppar barnen fulla med läkemedel vid minsta snuva etc. Det kallas respekt. Det är en annan kultur och de gör vad de tycker är bäst för sina barn.
Jag kan svälja mycket skit och ta ett steg tillbaka. Men nu är min gräns nådd och när min gräns är nådd så blir jag fly förbannad och ställer personen i fråga mot väggen. Jag vill bara ta en taxi upp till farmor på berget och skälla ut henne på min bästa spanska. Hon kan gärna säga att jag är tjock hundra gånger till. Jag kan ta det. Men när hon kritiserar mitt moderskap så är hon ute på mycket hal is.
Jag vill komma hem. Nu!
Tanten i mig är här för att stanna!
Det största tecknet på att jag börjar bli gammal är nu officiellt. Jag tycker det är gott med Pan de pascua, en mjuk fruktkaka med konfiterad frukt och nötter. För 10 år sedan hade jag inte rört en sån kaka och ryst vid blotta tanken på den där torkade frukten. Nu tycker jag att det är så gott med en stor, saftig bit Pan de pascua som serveras här vid juletid, och så pillar jag ut lite extra fruktbitar från kakan som står på bordet. Underbart gott!
Nästa steg kommer säkert vara att jag börjar gilla marmeladgodis. Eller ännu värre, körsbärslikören i Alladinasken. Men det är väl ändå inte möjligt? ![[pan_de_pascua.jpg]](https://3.bp.blogspot.com/_MbpZ44iWpr0/R1tAHNO5g4I/AAAAAAAAAdk/UXMAAuTY3AI/s1600/pan_de_pascua.jpg)
El Terremoto!
Sydamerikaner använder sig ofta av smeknamn på folk sitället för dera riktiga namn. Olika exempel på smeknamn kan vara Flaco/Flaca, Guaton, Negra/Negro (smal, tjock, svart) och en hel uppsjö av andra benämningar. Cristian kallas för ngt som jag inte riktigt vet hur man stavar, men det är typ ett djur som lever i vattnet eftersom han som liten aldrig ville gå upp ur vattnet när de badade. Nora har också fått sitt eget smeknamn, eller hon har två smeknamn faktiskt. Ett är Yoshi, efter Nintendofiguren som äter allt som kommer i hans väg. Det andra är El terremoto, (jordbävningen) eftersom Nora far fram som en speedad Duracellkanin. Hay viene el terremoto, (här kommer jordbävningen) brukar tia säga när Nora springer in i hennes sovrum. 
Yoshi!
Nora tar sig lätt upp och ner i soffan. Helst hoppar hon i soffan men det får hon inte för mig!
Hon är så omhuldad vår lilla Yoshi, alla vill bära henne!
Här är Yoshi med sin favorit-tia, Sandra. Tia brukar skälla lite på henne ibland med låtsas-arg röst när hon busat för mycket. Det tycker Nora är jättekul.
1 januari 2010!
Började festen efter fyreverkeriet? Nej! Då skulle vi hem och sitta och prata lite till så först vid 2 på morgonen/natten åkte vi iväg till festlokalen. Då sov båda tjejerna i sina festklänningar och jag hade egentligen ingen lust att dra upp dem ur sängarna så sent. När vi kom fram så vaknade Maya och grät och ville åka hem. Hon fick sitta i min famn till klockan 4 när Nora vaknade och såg yrvaket ut att undra vad tusan det var som pågick. Vid 4 kände jag att nu vill jag faktiskt hem. Jag hade två trötta barn och kunde inte göra något alls utan att Maya började gråta så det fick bli ett avslut där.
De flesta här undrar varför jag låter mina barn styra beslutet att åka hem. Här får barnen gå och lägga sig och sova om de blir trötta medan de vuxna festar vidare. Men jag tycker inte att det är konstigt att respektera sitt barns önskan om att åka hem (till en viss gräns.) Det spelas hög musik, folk är fulla och dansar lite överallt, det är m a o en miljö som knappast känns särskilt trygg för Maya. Våra åsikter går isär helt enkelt. Övriga familjen festa vidare till 7 i morse, enligt Cristian. Några håller säkert fortfarande på.
Nyårsafton!
Har inte haft någon lust att uppdatera bloggen. Allt är bra med oss, men Maya har varit febrig med huvudvärk ett par dagar nu. I morse klagade hon över magont också och det räckte för att jag skulle gå igång i fantisera ihop att jag smittat henne med ngt och nu skulle hon bli jättedålig och inlagd på sjukhus osv. Jag blir alltid så nervös när ungarna är sjuka och vågar inte lita på att det är lite vanlig feber bara. Nu verkar hon ganska pigg ändå så jag hoppas hon tillfrisknar fort.
Ikväll är det stor FIESTA såklart. Oklart ännu var. Men vid tolvslaget har stan ett stort fyreverkeri nere vid stranden och det är först efter det som festerna börjar. Gäsp! Hehehe! Här är fyreverkerier olagligt och jag ser just nu på nyheterna på TV hur Polisen gör en razzia hos en man som ändå säljer detta. Poliserna ser inte glada ut, kan jag säga och de pratade om hur farligt det är om detta kommer i orätta händer. Jag tycker det vore bra om Sverige kunde anamma detta synsätt också.
GOTT NYTT ÅR!
En bra dag!
Imorgon kanske illamåendet är tillbaka men jag slapp det i alla fall en dag.
PS: Cristians tandbesvär fortgår dock. Han har en tjock kind men hävdar att han vill vänta tills han kommer hem med att fixa detta. Fortsättning följer.
En annorlunda julafton!
Ja, det är inte utan att jag blev lite besviken på julfirandet här. I min familj är julen ett stort firande med traditionellt julbord med allt gott du kan tänka dig och vi bakar sju sorters kakor innan och julpyssar osv osv. Ni fattar.
Till jullunch serverades det spaghetti med en bit stekt kött och ett friterat ägg. Tia och yngsta dottern var inte ens hemma utan sprang omkring på stan och köpte julklappar och huset var en enda röra eftersom de två andra döttrarna bonade om golven. På kvällen när huset var nybonat och städat och julfriden äntligen lagt sig så började jag fantisera om något riktigt smarrigt till kvällsmat. Vi brukar äta runt 22 på kvällen men nu väntade vi och väntade och väntade och inget hände. Så småningom började tia göra i ordning varm choklad och duka fram kakor på fina fat men när allt var framdukat så skulle hela familjen duscha och sedan sitta och prata lite på baksidan... Jag höll på att hungra ihjäl och gick och smååt kakor mest hela tiden för att hålla hungern stången. Till slut bestämde Cristian och jag oss för att få Nora att sova en snabb tupplur så vi kunde få äta sedan i lugn och ro så vi gick en promenad runt kvarteret. När vi kom tillbaka efter 10 minuter så hade alla satt sig och mumsade på varm choklad och kakor. Ingen mat alls, bara kakor och söt dryck så det blev till att äta sig mätt på det som serverades.
Det roliga är att efter all denna väntan på julafton så gick det i 110 efteråt. Alla kastade i sig chokladen och kakorna hur fort som helst och sprang sedan in i vardagsrummet för där väntade julklapparna. Dessa delades ut hur fort som helst och alla slet upp sina paket som små barn medan jag och Cristian satt och klippte frågande med ögonen och väntade med att öppna våra paket på svenskt vis. När alla öppat sina klappar och klockan var runt 2 på natten skulle vi vidare till en annan familj och fira lite med dem. Jag var väldigt sömning men följde med ändå. Men vid 4 kände jag bara att jag ville hem och sova så det fick sätta punkt för vårt julfirande här.
Jag vill också poängtera att jag inte är otacksam mot familjen här. Vi hade en bra men mycket annorlunda jul. Men får jag välja så tycker jag att julen i Sverige är finare och mer stämningsfull.
Tog en tugga på smörgåsen i morse...
Men, inspirerad av chilenarnas 'gör det själv'-attityd bad jag Cristian knipsa av biten med en avbitartång. En stor jäkla sak och smutsig var den men Cristian lyckades knipsa av biten precis så att den inte stör alls längre. Så skönt!
Tyvärr kvarstår Cristians problem med sin tand och det kan jag inte hjälpa honom med. Han verkar ha fått en inflammation i sin visdomstand så att kinden har svullnat upp. Det är inte lika illa ställt med honom som det var för Lina i Emil i Lönneberga, men ena kinden är helt klart lite tjockare. Ont har han däremot inte så det är inte akut än så länge, men det är klart att det är jättesynd om honom (fast det är alltid lite mer synd om mig förstås för jag mår illa fortfarande.) Jag tror nog att det blir ett tandläkarbesök för honom här i dagarna.
Idag är det exakt en månad kvar av vår tid här. Åh herregud, vad skönt det ska bli att komma hem.
Unas fotos!
Solnedgång på stranden på juldagen!
Den här killen är Panchis pojkvän men båda mina döttrar är lite kära i honom också så han får inte en lugn stund när han är med oss. Maya hänger i hans armar och Nora vill upp i hans famn och busa. Men Nora är nog lite kär i alla familjemedlemmar här nere för alla orkar busa så mycket med henne, till skillnad från hennes trötta mamma.
Nora tog sig en tupplur på stranden efter allt bus!
Fram tills nu har Jesusbarnet legat gömt under en massa glitter, men på självaste tolvslaget på julafton fick Maya den stora äran att 'föda' fram gossen genom att lyfta på glittret. Efter det blev det paket.
Nu hade jag tänkt blogga...
Imorse tyckte hon nog att hon gjort sig förtjänt av en sovmorgon för hon vaknade först vid 12. Hennes dygnsrytm är verkligen chilensk.
GOD JUL!
GOD JUL önskar Familjen Mardones!
Tomten kom på besök!
Här kommer tomten...
Nej, sa Nora!
Maya är lite mer cool...
Noras present var en vagn som hon brummar när hon kör omkring med!
När jag äntligen trodde det var över...
Nu sa Cristian att om jag inte blir bättre imorgon så måste vi gå och kolla upp detta. Men jag känner att vi inte har tid för vi måste handla julklappar in i det sista. Men jag vill heller inte ha det så här. Det är förfärligt att må så här hela tiden och ja, jag tycker jäkligt synd om mig själv och min familj som ska behöva stå ut med detta skit. Jag vill bara hem till Sverige nu och bli frisk.
