...när matbutiken har fest och bjuder på starksprit.


Nog om det. Igår åkte vi till La Tirana på morgonen och vi kom iväg hyfsat tidigt, någpn timme försenade bara. Resan dit tar ca en timme med bil och några poliskontroller såg jag inte skymten av. Tjejerna som skulle pilgrimsvandra släppte vi av en mil utanför staden, för att de med många andra, skulle vandra den sista biten till fots.

Jag hade blivit varnad innan för att det skulle vara mycket varmt på dagarna och svinkallt på nätterna men jag trodde att det var lite överdrivet. Herregud, La Tirana ligger ju bara en timmes resa från Iquique och här är det ju inte så varmt på dagarna. Vad fel jag hade: det var otroligt varmt och efter en timme sprang vi och köpte isglass eftersom man fullkomligt smälte bort i värmen. (Kylan på natten stämde dock inte alls och typiskt nog hade vi på mina svärföräldrars inrådan tagit med vinteroverallen från Sverige eftersom kylan skulle vara så hemsk.) Ganska omgående fick vi gå och köpa flipflops till Cristian och solhattar till mig och Maya. la Tirana ligger mitt i öknen och det finns ingen som helst svalka, det blev jag snabbt varse.

Hur som helst. Cristian och jag gjorde stan vilket tog ungefär 10 minuter, sedan började väntan på att tjejerna skulle anlända. En mil hade jag och kvinnorna i min familj klarat av i ett nafs, vi är kända för att gå superfort. Det här visade sig dock bli en enda lång väntan. Jag tror att det tog mer än tre timmar för tjejerna att ta sig i mål och de var helt förstörda när de väl var framme. Till deras försvar ska väl tilläggas att det verkligen var varmt. (Men ändå!) Mohahahaha!  

Sedan skulle vi åka till några vänners hus och äta lunch och tillbringa dagen och kvällen. När vi körde in på området dör huset låg kände jag hoppet tändas i mig. Där låg superfina små söta hus omringat av grönska och jag tänkte att det kanske inte skulle bli så tokigt ändå att tillbringa dagen i öknen. Men eftersom jag är mer van vid de chilenska förhållandena nu så blev jag inte heller förvånad när vi körde förbi de fina husen och stannade vid en sandig tomt med ett hus som precis fått upp alla väggar och tak och enbart utgjordes av cement. Det fanns inte en möbel, tapet, spegel etc. Bara cement och fönster. Och sand förstås. Att det sedan fanns en otroligt vacker pool i området hade man glömt bort att berätta för oss så vi hade inga badkläder med oss heller till vår stora förtret för hettan var olidlig.

Vi anlände ungefär halvfyra och då hade vi fortfarande inte ätit lunch och vi åt frukost vid 8 på morgonen. Jag var hyfsat hungrig och tackade gudarna för att jag ätit 2 glassar på förmiddagen. Vid halvsex var maten klar och då kunde man spela pingis eller kanske biljard för sådana saker hade värdparet packat med sig. Cristian satte sig med ett gäng och spelade kort och försökte lära mig reglerna men eliminerade ut mig rätt snabbt genom att (i gott sällskap av likasinnade) kedjeröka så jag inte kunde sitta kvar. En vidrig vana om ni frågar mig. Jag hade väl sådär kul eftersom jag inte hänger med i snacket och inte heller kan jag småprata på spanska så jag drev mest omkring och var rätt glad när vi skulle åka hem på kvällen.

Hemma hann jag sätta i mig ett halvt kakpaket innan vi gick och lade oss. Usch och fy, vad hopplös jag är. Tänk att jag är 31 år och har fortfarande inte lärt mig att jag får ont i magen av för mycket gott. När ska jag bli en sådan där vuxen som kan ta en kaka (eller avstå) och ändå vara nöjd?






Notera kycklingbenet i munnen på denna neanderthalare.





Tios bil blir välsignad. Efter det kastade prästen lite vigvatten i förbifarten på Cristian utan att han bett om det. Undrar vad det betyder? Cristan måste ha sett lömsk ut...


Den här mannen ålar in i kyrkan. Ett av många sätt att be.