För nyfikna kommer här ett par bilder på vår lilla lägenhet. Den är faktiskt jättefin och inga loppor har jag märkt av heller. Jag är nöjd med andra ord. Enda kruxet är att det blir så stökigt på fem sekunder. Vi städar varje dag men det ser ut som ett bombnedslag mest hela tiden ändå.

Fördelen med att bo större är att man kan sprida ut sakerna på en större yta.


Idag var vi uppe en sväng på Alto Hospicio och lunchade med farmor på La Feria. Vi åt 'dagens meny' och det var kycklingsoppa till förrätt och köttgryta med ris till huvudrätt. Till det sallad och bröd. Det var verkligen gott även om förhållandena var minst sagt spartanska. Kalaset kostade oss 23 kronor per skalle så vi blev inte heller ruinerade.


Sedan åkte vi hem igen, hämtade Mayas cykel och gick ner till strandpromenaden för att Maya skulle få cykla. Hon cyklade också i kanske fem minuter, sedan ville hon springa i sina klackskor. Hon liksom stampar med fötterna så att alla ska höra klappret. Tokfian! Sedan hann vi bråka ungefär femtioelva gånger med henne innan vi cyklade hem igen. Jag måste säga att just nu längtar jag efter att skollovet ska vara över så att hon kan börja på förskolan igen. Jag behöver ett break från henne och hon från oss. Nu har vi tillbringat nästan två månader med varandra non stop och det börjar tära lite på oss alla tror jag. Jag och Cristian småtjafsar också och så bråkar vi båda två med Maya när hon får sina utbrott. Jag förstår att vi är som en ventil för hennes frustration i detta nya land och hon behöver bråka av sig lite. Men åh, vad jobbigt det är att vara förälder ibland. 
 


En argbigga!


Lägenheten! Vi har t o m lyckats klämma in en liten säng som Maya sover i på nätterna och så ligger Nora i den på dagarna och då fungerar den som ett fängelse. Det går inte att lämna denna unge utan uppsikt en sekund för hon tuggar på allt med sina små sockerbitar till tänder.


Nora i fängelset.