... en stund för mig själv så jag kan skriva lite här. Nora sover i vagnen och Cristian har tagit Maya och lill-kusinen Lorenzo till lekparken. Nu har vi mobiltelefoner båda två. Meddelar nummer på andra ställen än öppet här på webben. Jag har redan försökt ringa men det fungerar av någon anledning inte.

Jag har precis tinat upp efter en kall dusch. Cristian försökte ställa in varmvattnet till mig men det fungerade i 5 sekunder så det var bara att bita ihop. Allting här är så annorlunda och inget fungerar som vi är vana vid. Om det ens fungerar förstås. Allt är smutsigt, dammigt, slitet och snett och heminredning a la Sverige existerar inte. Jag måste ändå säga att det är lite befriande att slippa ifrån det men är ändå glad över att Cristians abuela har kvarterets snyggaste hus.

Men för att ta det från början. Flygresan. Jag hade stadiga stödstrumpor på och knaprade Postafen mot illamående. Så när vi var framme var mina ben i toppskick och jag mådde inte illa. Resten av min kropp var i bedrövligt skick och jag ville bara sova. Tack och lov kom vi fram på kvällen så efter lite te med lite familj fick vi äntligen krypa till sängs. Det var ljuvligt! Maya tyckte nog att det var lite jobbigt med alla som ville pussas och kramas och prata spanska med henne så hon frågade när vi skulle åka tillbaka där vi bor, dvs hotellet i Santiago. Hon blev inte helt glad när jag berättade att det var just här vi skulle bo...

Nästa dag vaknade jag och ungarna runt 5-6 på morgonen men höll ut i sängen till 7 cirka innan vi huttrande gick upp för frukost. Det är verkligen kallt på morgonen här innan solen hunnit värma upp luften. Nu mitt på dagen är det skönt, ungefär som svensk vår/sommar. Frukosten äter vi i farmors hus, som vi bor i, men lunchen och kvällsmaten äter vi i huset tvärsöver gatan, hos Cristians farbor med familj. Vi har gjort upp räkneskaperna och vi får äta där istället för oss själva. Det är skönt att slippa laga mat och trevligt med gemenskapen.

Maya och jag kämpar på med spanskan. Jag stammar mig fram men förstår för det mesta sammanhanget när de pratar med oss. Men så fort någon frågar mig något så drabbas jag av afasi. Fan, det är hopplöst! Igår för första gången lyckades jag konversera med Cristians farbror (tio) utan att känna mig som en idiot. Konversationen låg på en lagom nivå. Typ hur många syskon har du, ålder, kusiner osv. Jag var rätt nöjd efter det. Hahahaha! Maya, som konsekvent vägrat säga ett endaste ord på spanska börjar inse att det bara är att börja prata. Cristians kusin Lorenzo bor här hos sin farmor i några dagar och han och Maya är kompisar redan. Han är 2 år med pratar ingenting ännu och det passar Maya utmärkt för då har hon ingen språklig barriär att bryta igenom. Hon pratar svenska med honom och alla andra (bara med kvinnor, män göre sig icke besvär) och de har jättekul ihop. Imorse när vi gick upp så så hon: -Mamma, jag vill ha pan. (Bröd) Sedan röt hon kärvänligt till Lorenzo: sienta te. (Sätt dig) Dessutom har tia berättat att Maya pratar lite spanska med henne när vi inte är med. Maya verkar trivas so far men så fort det känns lite jobbigt så säger hon att hon vill hem till Sverige igen och att hon inte vill bo här. Dessutom längtar hon efter Embla. Hon såg rätt nöjd ut när jag berättade att Embla längtar efter hene jättemycket men hon hävdade bestämt att hon ville att Embla skulle leka med sina dagiskompisar, trots att hon inte var där längre. 

Tidsomställningen är lite jobbig, åtminstone för mig och ungarna. Igår hade jag räknat med att Cristian och jag kunde ta en öl tillsammans innan jag gick och lade mig för kvällen. Men såklart var han tvungen att åka iväg för att fixa med vårt internet så jag blev ensam kvar med tv:n som sällskap. Men ganska snabbt blev jah på bra humör när Chilensk TV, på bästa sändningstid, visade en New kids on the block-kavalkad! Vilken smörja! 

Cristian verkar tyvärr  ha insjuknat i (svin)influensan så jag är lite orolig nu. Fortsättning följer...

Nu ska vi sova siesta.