...om ingenting har hänt. Åtminstone känns det som så ibland. Barnen kräver sitt och vi åker iväg till lekparken och kanske äter vi en glass. Precis som vanligt. Men så plötsligt så kommer jag på att Cristians mamma är död och så känner jag skuld för att jag nyss skrattat eller kanske skämtat med honom. Herregud, vad är jag för en okänslig människa som försöker få min man att skratta när hans mamma nyss dött! Men det konstiga är att vi lever precis som tidigare, vi skrattar, pratar om ditt och ditt, äter goda middagar osv och ändå är vi ledsna, precis hela tiden. Sorg verkar kunna se ut precis hur som helst. Det finns inget rätt eller fel.

Jag har ju, som tidigare rapporterat haft problem med löss/loppor eller vad det nu är. Lömska kryp är det hur som helst, som kryper fram under natten när jag är som mest försvarslös, och suger i sig mitt blod och lämnar bett efter sig som kliar så in i norden. Jag försöker ju leva ett så naturligt liv som möjligt så därför försökte jag in i det längsta med att skaka lakanen varje morgon för att få bort krypen och sova täckt med kläder från topp till tå. Men när jag vaknade för 2 dagar sedan, totalt sönderbiten med över 30 bett bara runt ena knäet trots att jag sovit i:

-1 linne med urklippta hål runt amningsapparaterna
-Över linnet en långärmad tröja som jag drog upp under natten för att amma och ändå var skyddad med tyg på magen
-Mjukisbyxor
-Tjocka strumpor som jag drog över mjukisarna
-Myggsprej (som ska vara effektivt mot andra insekter också.)

Nä, det var måttet rågat. Jag marscherade iväg till affären med bestämda steg och köpte en insektssprej mot 'pulgas' som de heter och gick bärsärk i vårt rum. Lister, golvet, sängen, ja allt sprejades. Upprepade detta 3 gånger, tvättade kläder och sängkläder och vädrade. Första natten avklarad och jag tror att jag inte fått några nya bett under natten. Jag upprepar: jag tror.