Alla ni som har problemmagar kommer att känna igen er i det här inlägget. Ni med järnmagar som inte ens tänkt på magens funktioner kan sluta läsa nu. Äckelmagade likaså.

Min mage och jag har aldrig dragit jämnt med varandra. Den lever sitt eget liv och fungerar lite som allt annat här i Chile, dvs till och från. Men med åldern så har jag och min mage lärt oss att leva tillsammans och jag vet vad som gör min mage glad och jag vet vad som får den att slå bakut. Jag hann inte mer än att lämna tullen här i Chile förrän min mage kände igen sig från förra vistelsen och lade sig i strejk. Just nu har jag en familjepizza, två gigantiska luncher, tre frukostar, tre tesitos med bröd, ost, skinka, frukt, äppelpaj, tårta, kakor, nötter, choklad plus en del annat som jag inte orkar skriva, skvalpandes i min mage. Jag har alltså inte hetsätit utan det är vad jag har i min mage sedan senaste toalettbesöket för 3 dagar sedan. Tro mig, det känns. Och det finns inget som talar för ett toalettbesök idag åtminstone.

Cristian förstår inte vad som är problemet och han tycker jag borde passa på nu när vi har en sådan lyxig toalett. För det första: jag kan inte styra min mage och 'passa på' när jag känner för det. Min mage kontrollerar mig. För det andra: det är inte toalettens utseende som spelar någon egentlig roll, det är dilemmat att den är främmande för mig (läs magen.) Min mage vill ha, nej kräver kontinuitet och en toalett den känner sig hemma på. Att då vara på resande fot är värsta tänkbara scenario och inga fibrer i världen kan häva den krisen.

Förra gången vi var här var det riktigt jobbigt. Inte nog med att vi reste runt i två månader hos olika familjer, standarden på toaletten var typ som sådan att man fick vara glad om man kunde stänga om sig när man satt på toa. Det hela ledde till att jag helt enkelt slutade att bajsa (där skrev jag det förbjudna ordet!). Visst störde det mig men vad skulle jag göra? De två sista veckorna bodde vi hos Cristians faster i Santiago i en lägenhet. En dag slutade vattnet att fungera och en man ringde på och berättade att vår ena granne inte betalat vattenräkningen, så nu straffades hela huset på grund av det. Cristian gick ut till en parkarbetare och hämtade två  stora hinkar med vatten så vi skulle kunna spola vid toalettbesök och jag tänkte att för mig spelade det ändå ingen roll med spolning eller inte. 5 minuter senare var jag akut bajsnödig. Min mage hade haft veckor på sig att komma igång och den väljer just det tillfälle när vi inte har vatten. Det var inget annat att göra än att...göra. So far so good. Sedan ska jag spola och jag tar ena hinken och häller i vatten. Inget händer. Häller i lite mer vatten. Inget händer. Häller i hela hinken. Inget händer. Korven ligger där den ligger. Cristian börjar hojta om att jag ska snåla med vattnet eftersom det är kväll och parkarbetaren inte längre är kvar i parken så vi har inget mer vatten än den sista hinken. Jag känner en svettdroppe bryta fram i pannan. Pinsamt är det också. Jag vågar inte använda den sista hinken men jag vill heller inte berätta för Cristian om mina problem. Häller i lite vatten till, långt uppifrån så det ska få lite fart, men fanskapet går inte ner hur jag än försöker. Jag fick krypa till korset och be Cristian om hjälp och han skrattade åt mig och undrade vad problemet var. Han kom ut en stund senare, jag vill minnas att han såg lätt skärrad ut, och berättade att han aldrig sett en större bajskorv i hela sitt liv! Men han hade lyckats spola ner den åtminstone och det var huvudsaken.

Cristian älskar att återge den här historien för mig och gärna för Maya också och jag tycker nog att bajskorven växer för varje gång han berättar. Så stor var den inte, bara så stor att den knappt gick att spola ner. Den går under arbetsnamnet 'den muterade bajskorven' och jag skulle inte bli förvånad om det är en ny sådan på jäsning inne i mig. Jag hoppas att jag kommer att klara av att spola själv den här gången...