Hemma i  Sverige brukar jag tänka ibland att det vore allt bra härligt att vara hund ändå. Man blir ompysslad och bortskämd och kan sova bort hela dagarna utan att få dåligt samvete. En hund är sannerligen människans bästa vän i Sverige. Men jag skulle inte för allt i världen vilja vara hund här i Chile. Här känns det ibland som om hunden är människans fiende. Det stryker omkring gatuhundar precis överallt här, som letar efter föda, jagar bilar, skäller på folk/hundar, leker med andra hundar osv. De flesta är i bedrövligt skick. De är magra och smutsiga och fulla av loppor. Ofta har de en eller flera skador på kroppen också, kanske haltar de eller saknar ett ben/fot. En del har så ont i benen att de kan knappt kan stödja på dem och ändå ser man dem kämpa på steg för steg. De måste om de vill överleva. 

Förutom gatuhundarna så har nästan alla chilenare som bor i hus en egen hund på bakgården och jag tror nästan att det är mer synd om de hundarna. De får visserligen mat regelbundet men de lever ju helt isolerade från både människor och andra hundar och det enda de har att göra på dagarna är att svara på skall från andra hundar och sova. Cristians farmor har en egen hund, Perla, som bor på bakgården. Hon kommer enbart i kontakt med oss när vi tvättar eller behöver hämta sopborsten. Hon blir så glad att hela kroppen rister när vi kommer ut dit och hon ställer sig på baktassarna och fullkomligt klistrar sig på en i hopp om att man ska klia henne. I början tyckte jag synd om henne men sedan blev också hon irriterande eftersom hon är så smutsig att man (jag) inte riktigt vill ha henne nära. Men jag tror att hundar liksom människor behöver kroppskontakt för att må bra så jag har börjat att klappa henne med foten när jag har något ärende ut dit och även om det känns lite konstigt så älskar hon det. Men riktigt ser hur hon njuter av beröringen, stackaren. Och när jag började med att klappa henne så slutade hon också att vara irriterande. Herregud, allt hon ber om är lite kärlek, det är knappast för mycket begärt!

Då måste det väl ändå vara bättre att vara en gatuhund och leva ett hårt och kort liv tillsammans med andra hundar än att leva ett långt och tryggt liv helt isolerad på en bakgård?

Det är märkligt ändå hur snabbt man vänjer sig vid elände? Men man måste på något sätt värja sig emot känslorna för det går inte att tycka synd om alla hundar. Då skulle man inte få göra annat. Kanske är det därför de blir så irriterande också till slut för de är där hela tiden och pockar på min uppmärksamhet när jag försöker att inte låtsas om dem.