Idag har det känns lite bättre. Jag har lyckats mota bort den värsta deppigheten och jag fick chansen att prata med min kära syster ostört i en hel timme. Det var guld värt! Alltså, man blir sjuk av att inte ha någon att prata med. Vi har ett rikt umgänge här nere och vi träffar släktingar varje dag, men jag har ingen att prata lite ner intimt med och det börjar kännas outhärdligt. För att citera min syster, jag saknar min andra halva. Har man, som vi, umgåtts nästan dagligen så är det svårt att vara utan varandras sällskap så här lång tid.

Dagen började annars med att Nora ramlade ur sängen och fick ett blåmärke vid ögat. En timme senare ramlade hon igen när hon knatade omkring på golvet och ramlade med pannan rätt in i hörnet av ett skåp. En sekund senare hade hon ett enormt horn med ett blått jack i (det gick inte hål). Det var väldigt traumatiskt och Nora skrek och hade såklart jätteont, jag och Cristian blev oroliga över smällen och bulan, och Maya grät för hon var den som råkat fälla Nora. Men allt gick bra, bulan lade sig lite men hon har fortfarande ett stort märke i pannan.

Nu ska jag duscha bort det värsta klibbet från kroppen och sedan är det dags att natta tjejerna.

Godnatt!



Maya på strandpromenaden.


Kolla bulan! Visserligen har den lagt sig lite men är ändå bautastor!





Nog syns det att tjejerna är syrror ändå?