Jag och Nora gick iväg i fredags för att småhandla lite som behövdes här hemma som smör, bröd, pålägg osv. När vi kommer in i mataffären är det smackat med folk. Jag hamnar bakom ett par som släpar fötterna efter sig och eftersom jag är stressad stockholmare så föröker jag på alla sätt och vis ta mig förbi dem så jag kan skynda vidare mot varorna, men hur jag än försöker så går det inte då det är för mycket folk som strömmar åt båda hållen. Jag har ingen brådska alls egentligen men jag har en inre stress så fast jag försöker stå emot så suckar jag inombords över det långsamma tempot.

Plötsligt breddas ytan vi går på och jag kan hasta förbi. Nu börjar kampen med alla andra kundvagnar och människor som rör sig i gångarna. Hemma i Stockholm är fredagar i mattaffärer en stressad och sur tillvaro (jag skriver Stockholm för jag är rätt säker på att stockholmare är surare och mer stressade än resten av folket ute i landet) och folk fräser åt en om man står i vägen med barnvagnen och blockerar någon vägen vid entren så gör folk menande blickar åt varandra som betyder smaaart pucko. Med andra ord, det är hemskt. Här är det en betydligt trevligare stämning, folk går runt i lugn och ro och småpratar med varandra samtidigt som de proppar kundvagnarna fulla med grejer, några barn springer omkring och leker och stojar men jag ser inga sura blickar på barnen från folk a la var tusan håller föräldrarna hus. Ingen som går och handlar tar egentligen någon notis om någon annan. Vill man stanna och titta på en vara så gör man helt enkelt det, trots att det betyder att karavanen av vagnar bakom en, tvingas stanna också. Ingen gör sig någon brådska och måste du förbi så ber du om ursäkt och så flyttar folk på sig så gott det går.

Jag manövrerar barnvagnen mot mina varor. Först smör. Slut. Det är alltid slut under helgerna och har alltid varit det under min tid här vilket jag tycker är rätt komiskt. Att personalen aldrig lär sig att köpa in mer och fylla på? Vi köper ett smör som är som Bregott, dvs vanligt smör utrört med lite olja för att det ska gå lättare att bre. Jag avskyr margarin och vägrar att köpa sådana onaturliga salvor så jag väljer att köpa vanligt hårt smör istället. Gott men hårt att bre.

Sedan styr jag vidare mot yoghurten. Slut. Vi köper vanlig naturell yoghurt och den har de heller aldrig fattat efterfrågan på, för den är också slut väldigt ofta. Den får vi klara oss utan helt enkelt för de så kallade fruktyoghurtarna här är så sockrade och äckliga.

Och så var det bröd dårå. När jag närmar mig bröddisken står det en stor samling med människor där med uppgiven blick. Brödet är slut också såklart och bagarna bakar för fullt där inne för att kunna fylla på korgarna så folk kan få sin tesito ikväll. Efter att jag hämtat ost, skinka och barnmat som tar ungefär 15 minuter så har brödet fortfarande inte blivit påfyllt men folk står fortfarande och väntar tålmodigt.

Jag går till kassan istället för att betala och köerna är enorma så efter ungefär en halvtimmes köande kan jag äntligen betala och röra mig hemåt.

Jag har så svårt att vänja mig vid det här tempot och attityden. Jag blir så stressad inombords av det slöa tempot men det är mitt problem, jag är en inbiten storstadsbo antar jag. Men det här med att varorna alltid är slut så fort det strömmar till lite folk. Varför? Varför lär man sig aldrig att fylla på lagren? Antagligen gör man på samma sätt hela tiden och för ingen statistik över när det behövs köpas in mer, som t ex till helger och högtider. Visst, världen går inte under och jag kommer fortfarande bli mätt men det är skrattretande att alltid mötas av den där tomma hyllan till helgen. Eftersom man äter smörgåsar här både till frukost och kvällsmat så är det stor efterfrågan på just bröd, smör och pålägg och ändå är dessa varor ofta slut. Det har hänt flera gånger att vi åkt till 3 ställen för att få tag på bröd.