Att leva i storfamilj!
Det är inte enbart sentimentala anledningar till att man vill bo nära sina föräldrar/svärföräldrar. Den äldre generationen består av hemmafruar och den nya generationen kvinnor yrkesarbetar. Någon måste alltså ta hand om barnen när mammorna jobbar (jag skriver mammorna för papporna här behöver inte bekymra sig om detta då barnen är mammans uppgift). Man kan ha sina barn på förskola men den slutar vid 19 senast och här slutar man jobbet först vid 20-21 eller ännu senare. Det är då mamma/svärmodern dyker upp och hämtar sitt barnbarn och när mamman och pappan kommer hem från sitt jobb äter man kvällsvard tillsammans.
Jag skojade lite med Cristian igår och frågade om vi inte skulle prata med mamma och pappa om att flytta in på övervåningen i deras hus. Hysta in ett kök bara så är det klart för oss. Viktor kan väl sova under trappan med hunden Svante istället?
Hahaha! Vilken underbar ide! Men den är inte så dum. Trots att de är några decenier efter oss med kvinnornas revolutionerande intåg på arbetsmarknaden så tycks de hittat ett finurligare sätt att lösa situationen på. Här existerar ju ingen lösning bara dubbelarbete, stress och väggen. Tänk om man hade föräldrar/svärföräldrar som täckte upp och inte minst - serverade hemlagad mat när man kom hem!!! Livet skulle väl onekligen kännas lite mindre betyngande? Eller...
kram
Eller hur? Vad säger ni mamma å pappa?
Ja, tro det eller ej men vi har allvarligt talat om det som en lösning på era bostadsproblem. (lite rödvin innanför västen och allt är möjligt!)Vår plan var att vi bygger en liten stuga på tomten till Viktor och sen fixar vi till övervåningen till er men inget kök är planerat det får räcka med det vi har. Jag ser framför mig hur Frida lagar maten och bakar bullar till en uttröttad mormor som kommer från jobbet efter att ha jobbat med andras jobbiga ungar! (Kanske inte riktigt vad ni tänker när man läser din och Hannas kommentar!) Fast visst kan det vara en bra lösning om man funkar ihop men jag vet inte om det är genomförbart för vi är trots allt svenskar och vana vid att ha gott om plats och leva vårt liv utan alltför mycket slitningar med släkten. Vårt hus är ju dessutom inte så väldans stort. Men eftersom jag just nu längtar mig blå efter flickorna så känns det som jag skulle vilja leva resten av livet ihop med dom för att inte missa något mera av deras utveckling. Bosse tycker att det är en strålande idé och tänk vad pengar vi sparar!
Puss och kram
Jösses, jag vet inte vad jag ska säga mamma. Har ni verkligen tänkt er denna lösning. Jag blir ju alldeles rörd. Och visst kan jag baka bullar och mer därtill. Vad säger Viktor om stugan på tomten egentligen?
Fast rent spontant så vill jag ändå poängtera att jag inte kan se det som en permanent lösning. Men en tillfällig lösning i väntan på att vårt drömboende dyker upp. You bet!!!
Hur som helst så är detta ingenting som sker i en handvändning och det skulle ju vara en del att snacka igenom innan första 'spadtaget' görs. Vi får hålla frågan öppen.
Puss å kram
