Bebisdrömmar!
Inatt hade hon två lättare anfall som gick att stävja på en gång och nyss hade hon ett anfall under middagstuppluren. Hon liksom klättrade över hela mig och grät så häftigt att gråten inte ens kom fram, men hon gick att lugna fort nu också, och lade sig ner och sov vidare i sängen som om ingenting hänt...
Stackars min lilla Nora! Ja, det är helt märkligt med nattskräck och jag kan inte komma ihåg att ni någonsin hade det.Man undrar verkligen vad det är dom drömmer?
Nu ska jag ta ett bad innan Idol och kaffet och sen blir det Livvakterna (dansk serie)!
Puss och kram
Läste lite på nätet om nattskräck och det visade sig att de faktiskt inte drömmer om ngt läskigt.
--------------klippt från www.eckerberg.se ---------
Förvirringstillstånd och nattskräcksattacker är helt ofarliga. Även om barnet verkar skräckslaget upplever det ingen rädsla. Det upplever ingenting. De delar av hjärnan där upplevelser bildas är nämligen inte i funktion. De delarna sover fortfarande djupsömn till skillnad från andra delar av hjärnan.
Det bästa man kan göra som förälder är att just inte göra någonting. Framför allt inte låta sig dragas med i någon rädsla. Det är lätt att smittas av andras rädsla men här måste förnuftet tala. Det är inte alls synd om barnet, det behöver inte tröstas.
Tvärtom beter sig barnet oftast ännu värre när man försöker trösta det och ge kroppskontakt. Likaså om man försöker väcka det. Sitt alltså bara lugnt bredvid barnet och se till att det inte skadar sig (vilket ändå sällan inträffar).
När barnet så småningom spontant vaknar till och hela hjärnan plötsligt börjar fungera normalt igen, lägger man bara barnet ned. Det är onödigt att prata med barnet – det minns ändå ingenting och vill helst sova.
--------------------SLUT---------------------------
Lite läskigt ändå tycker jag nog att det är.
Kan man lita på det där? Men hoppas det för det är ju så hemskt att tänka sig att ett så litet barn har skräckdrömmar.
Kram
Ja, du vet ju hur vi hade det med Embla. Nattskräck eller inte, obehagligt var det i alla fall. Med Embla började det ju när hon var ca 10 månader, och hon gjorde illa sig, så om man kan lita på det vet jag inte. Det hjälpte i alla fall inte att lugna eller prata med henne utan förvärrade faktiskt bara det hela, så det stämmer ju. Hoppas att det inte håller i sig lika länge som det gjorde med Embla.
Vad är det med de två?!
Att de är gudomligt söta är det i alla fall inget tvivel om. Puss till Nora och hennes söta syster!
