Nu är vi inne på de sista skälvande dagarna här i Iquique. Cristian och Maya åker buss till Santiago nu på lördag och jag och Nora flyger ner på onsdag. Varför vi delat på oss beror på att det är billigare med en bussresa, men att sitta i nästan ett dygn på en buss med Nora är omöjligt, medan det med Maya inte kommer att vara några större problem.

Vi försöker njuta av stranden så mycket vi kan och idag gick vi ner med Nora också, trots att hon fortfarande har bronkit enligt familjen här. Vi tycker dock att hon är frisk och feberfri sedan 48 timmar så vi var t o m nere i två omgångar vilket innebar lite onda ögat och bitska kommentarer om bronkiten... Försöker låta det rinna av mig.

Nora är i alla fall för skön på stranden. Idag tågade hon fram till en kille i tolvårsåldern som satt och grävde en djup grop i sanden. Först ställde hon sig och glodde på honom helt ogenerat, sedan närmade hon sig honom och klättrade mycket försiktigt ner i hans grop, hela tiden med blicken fäst vid honom för att se om han skulle köra bort henne. Han log lite men fortsatte dock med sitt och lät Nora sitta där i gropen och glo på honom. Jag måste säga att barn här är så otroligt fina mot varandra och de äldre tar verkligen hand om de yngre, trots att de inte ens känner varandra. Det här var en kille som såg ganska tuff ut, och han satt med tre kompisar också, men han stördes inte alls av Noras närvaro. Inte ens när Nora började pilla på hans stortå lät han sig störas. Enda gången han stannade upp i det han gjorde var när hans lillebror på ca tre år hoppade ner bredvid Nora för häftigt. Då sa han till brorsan att nu fick han ta det lite lugnt för nu satt det en  bebis i gropen. Jag sa till honom att han skulle säga till mig så fort Nora störde honom, men han sa att det inte var någon fara. Sådant gör mig varm i hjärtat. 

Imorgon fyller tia Sandra år så då blir det kalas här hemma.