I morse skedde det som jag så länge fruktat... jag kloggade igen toaletten efter mitt toalettbesök. Jag såg med fasa hur innehållet i toan inte gick ner och hur vattennivån steg farligt högt. Jag stod kvar ett tag och stirrade ängsligt och hade lite tur i och med att vattnet ändå sjönk undan efter ett tag, så jag kunde göra ett nytt försök. Men stoppet var ett faktum och det var bara att gå ut och erkänna för Cristian att jag igen producerat en bajskorv som orsakat stopp. (Eftersom man inte spolar ner pappret i toaletten här i Chile så kan man inte ens skylla på att man använt för mycket av den varan.) Efter att ha förklarat läget utbrast jag lite skamset: Varför händer det här mig hela tiden? Cristian, den lustigkurren, vräkte då ur sig: Jag skulle istället vilja veta varför det här händer mig hela tiden? Han har förstås en poäng i det eftersom det är han som får städa upp efter mig.  Med ett enkelt handgrepp fixade han så stoppet släppte, men jag antar att han har vanan inne vid det här laget...

Hur det här ska gå när vi ska lämna denna lägenhet i december och flytta in sista tiden hos släktingar vill jag inte ens tänka på. Jag vill hem till Sverige och min egen trygga vrå (läs toalett).