Nyårsafton!
Har inte haft någon lust att uppdatera bloggen. Allt är bra med oss, men Maya har varit febrig med huvudvärk ett par dagar nu. I morse klagade hon över magont också och det räckte för att jag skulle gå igång i fantisera ihop att jag smittat henne med ngt och nu skulle hon bli jättedålig och inlagd på sjukhus osv. Jag blir alltid så nervös när ungarna är sjuka och vågar inte lita på att det är lite vanlig feber bara. Nu verkar hon ganska pigg ändå så jag hoppas hon tillfrisknar fort.
Ikväll är det stor FIESTA såklart. Oklart ännu var. Men vid tolvslaget har stan ett stort fyreverkeri nere vid stranden och det är först efter det som festerna börjar. Gäsp! Hehehe! Här är fyreverkerier olagligt och jag ser just nu på nyheterna på TV hur Polisen gör en razzia hos en man som ändå säljer detta. Poliserna ser inte glada ut, kan jag säga och de pratade om hur farligt det är om detta kommer i orätta händer. Jag tycker det vore bra om Sverige kunde anamma detta synsätt också.
GOTT NYTT ÅR!
En bra dag!
Imorgon kanske illamåendet är tillbaka men jag slapp det i alla fall en dag.
PS: Cristians tandbesvär fortgår dock. Han har en tjock kind men hävdar att han vill vänta tills han kommer hem med att fixa detta. Fortsättning följer.
En annorlunda julafton!
Ja, det är inte utan att jag blev lite besviken på julfirandet här. I min familj är julen ett stort firande med traditionellt julbord med allt gott du kan tänka dig och vi bakar sju sorters kakor innan och julpyssar osv osv. Ni fattar.
Till jullunch serverades det spaghetti med en bit stekt kött och ett friterat ägg. Tia och yngsta dottern var inte ens hemma utan sprang omkring på stan och köpte julklappar och huset var en enda röra eftersom de två andra döttrarna bonade om golven. På kvällen när huset var nybonat och städat och julfriden äntligen lagt sig så började jag fantisera om något riktigt smarrigt till kvällsmat. Vi brukar äta runt 22 på kvällen men nu väntade vi och väntade och väntade och inget hände. Så småningom började tia göra i ordning varm choklad och duka fram kakor på fina fat men när allt var framdukat så skulle hela familjen duscha och sedan sitta och prata lite på baksidan... Jag höll på att hungra ihjäl och gick och smååt kakor mest hela tiden för att hålla hungern stången. Till slut bestämde Cristian och jag oss för att få Nora att sova en snabb tupplur så vi kunde få äta sedan i lugn och ro så vi gick en promenad runt kvarteret. När vi kom tillbaka efter 10 minuter så hade alla satt sig och mumsade på varm choklad och kakor. Ingen mat alls, bara kakor och söt dryck så det blev till att äta sig mätt på det som serverades.
Det roliga är att efter all denna väntan på julafton så gick det i 110 efteråt. Alla kastade i sig chokladen och kakorna hur fort som helst och sprang sedan in i vardagsrummet för där väntade julklapparna. Dessa delades ut hur fort som helst och alla slet upp sina paket som små barn medan jag och Cristian satt och klippte frågande med ögonen och väntade med att öppna våra paket på svenskt vis. När alla öppat sina klappar och klockan var runt 2 på natten skulle vi vidare till en annan familj och fira lite med dem. Jag var väldigt sömning men följde med ändå. Men vid 4 kände jag bara att jag ville hem och sova så det fick sätta punkt för vårt julfirande här.
Jag vill också poängtera att jag inte är otacksam mot familjen här. Vi hade en bra men mycket annorlunda jul. Men får jag välja så tycker jag att julen i Sverige är finare och mer stämningsfull.
Tog en tugga på smörgåsen i morse...
Men, inspirerad av chilenarnas 'gör det själv'-attityd bad jag Cristian knipsa av biten med en avbitartång. En stor jäkla sak och smutsig var den men Cristian lyckades knipsa av biten precis så att den inte stör alls längre. Så skönt!
Tyvärr kvarstår Cristians problem med sin tand och det kan jag inte hjälpa honom med. Han verkar ha fått en inflammation i sin visdomstand så att kinden har svullnat upp. Det är inte lika illa ställt med honom som det var för Lina i Emil i Lönneberga, men ena kinden är helt klart lite tjockare. Ont har han däremot inte så det är inte akut än så länge, men det är klart att det är jättesynd om honom (fast det är alltid lite mer synd om mig förstås för jag mår illa fortfarande.) Jag tror nog att det blir ett tandläkarbesök för honom här i dagarna.
Idag är det exakt en månad kvar av vår tid här. Åh herregud, vad skönt det ska bli att komma hem.
Unas fotos!
Solnedgång på stranden på juldagen!
Den här killen är Panchis pojkvän men båda mina döttrar är lite kära i honom också så han får inte en lugn stund när han är med oss. Maya hänger i hans armar och Nora vill upp i hans famn och busa. Men Nora är nog lite kär i alla familjemedlemmar här nere för alla orkar busa så mycket med henne, till skillnad från hennes trötta mamma.
Nora tog sig en tupplur på stranden efter allt bus!
Fram tills nu har Jesusbarnet legat gömt under en massa glitter, men på självaste tolvslaget på julafton fick Maya den stora äran att 'föda' fram gossen genom att lyfta på glittret. Efter det blev det paket.
Nu hade jag tänkt blogga...
Imorse tyckte hon nog att hon gjort sig förtjänt av en sovmorgon för hon vaknade först vid 12. Hennes dygnsrytm är verkligen chilensk.
GOD JUL!
GOD JUL önskar Familjen Mardones!
Tomten kom på besök!
Här kommer tomten...
Nej, sa Nora!
Maya är lite mer cool...
Noras present var en vagn som hon brummar när hon kör omkring med!
När jag äntligen trodde det var över...
Nu sa Cristian att om jag inte blir bättre imorgon så måste vi gå och kolla upp detta. Men jag känner att vi inte har tid för vi måste handla julklappar in i det sista. Men jag vill heller inte ha det så här. Det är förfärligt att må så här hela tiden och ja, jag tycker jäkligt synd om mig själv och min familj som ska behöva stå ut med detta skit. Jag vill bara hem till Sverige nu och bli frisk.
Draft: Dec. 21, 2009
Vi har fått väldigt positiv respons på vårt kalas vilket vi tycker är kul. Vi serverade bland annat ett stort fruktfat med fantastiskt god frukt, som ett litet mer hälsosamt alternativ. Tårtan gjorde jag själv och dekorerade den med färsk frukt och så serverade vi kanelbullar och chokladbollar som ett svenskt inslag. Just det där med fruktfatet visste vi att folk skulle höja på ögonbrynen åt för på kalas här serveras det uteslutande skräpmat och socker och inget hälsosamt så långt ögat når. (Nu menar jag inte att man behöver vara särskilt hälsosam på kalas men ni fattar vad jag menar. Lagom är bäst.) Därför var det extra kul när barnen trängdes kring fruktfatet först och länsade det så vi fick fylla på det flera gånger och de vuxna började prata om hur fint det såg ut med färsk frukt och att barnen verkade tycka om det. Mayas och mina bullar blev väldigt poppis och chokladbollarna likaså, vilket gladde mig. Tio Carlos, en mycket stillsam och tystlåten man, sammanfattade hans tankar kring kalaset imorse vid frukostbordet och sa att han tyckte om Noras kalas för det hade serverats annorlunda saker och inte bara det gamla vanliga som serverades på alla kalas och så tyckte han om fruktfatet för det hade gjort att han drack mindre läsk i hettan eftersom frukten släkte törsten. Det var ett fint beröm och ärligt, för hade tio inte tyckt att det var så värst bra så hade han inte sagt något alls för sådan är han.
Nu står Nora och drar i min tröja och trugar på titte med sin allra vänligaste röst, så jag avrundar här och nu.
Cumple año feliz
Söndag!
Kanske vänder det nu. Jag hoppas att detta ska gå över av sig självt, annars får jag kolla up detta i Sverige. Jag orkar inte med uråldriga diagnoser från den chilenska landsbygden, för läkarna är likadana som resten av befolkningen. Jag vill ha en diagnos byggd på vetenskap och inte folktro.
PS: Ett trevligt paket från Sverige dök upp på Noritas födelsedag med en massa gott. Tack mamma och pappa! Alla har fått smaka på det konstiga godiset från Sverige (lakrits) och spottat ut efter en ynka slick. De förstår sig inte på gott godis helt enkelt. Det är bara bra, för det betyder mer gott för mig och Maysi...
Los Suecos lo hicieron!
Los Suecos lo hicieron! Una gran fiesta! Svenskarna gjorde det! En bra fest! (Tyckte vi själva i alla fall.)
Nora med tio Carlos, ätandes tårta
Självklart hade vi en piñata men Nora tyckte det var läskigt när alla slogs om godiset
Nora gjorde tappra försök att blåsa ut ljuset men till slut fick vi hjälpa till
Sånt här tycker alla chilenare är gulligt och kul. Småbarn totalt nersölade med choklad.
Nu ska jag försöka sova för klockan är halvtre på natten och jag är verkligen bussig nu som sliter med dessa bilder för er skull. Om några timmar lär Maya vakna eftersom hon deklarerade vid 22 att hon var trött och ville sova och gick och lade sig helt sonika. Skriver utförligare imorgon. God natt!
Nora 1 år!
Det blir nog inga julkklappar för Nora i år...
Med risk för att låta tjatig...
Jag tassade upp i morse och tvingade i mig en kopp te med mycket socker och en smörgås för jag var så¨svag att jag knappt kunde stå upp. Det smakade inte bra och jag fick lite ont i magen men jag fick faktiskt lite energi och känner mig lite starkare. Tia försöker få i mig en kaka som hon bakat men bara doften av hennes nybakta kakor gör att det vänder sig i magen. Man vet att man är sjuk när nybakt luktar äckligt!
Jag vete tusan vad det är med mig men något står ju inte rätt till. Kan man få något som kommer och går? Jag tycker att jag börjar se ut som ett rätt magert skrälle...
Glöm min import av saffran!
Det bidde inga lussebullar för saffranet som jag köpte varken luktade eller smakade som saffran. Jag tvekade länge om jag skulle våga häva i det ändå i bullsmeten men fegade ur till slut och körde på en vanlig vetebullsdeg istället. Maya och jag fick till helt okej bullar fyllda med marsipan resp. kanel. Inte mitt livs bästa bak men helt godkänt med tanke på att det var en lynnig gasspis. Nästa grej vi ska göra är chokladbollar.
Cristian och jag blir lite stressade av en viss familjemedlem här som har väldigt starka åsikter om vad som ska göras inför ett kalas. Vi som är utlänningar tycker det vore skoj att ändra lite på dagordningen här och bjuda på olika bakverk på kalaset t. ex. Men vi stöter på patrull (upplever vi det som) för det måste vara en viss sorts kakor på kalas för så är det på alla kalas. Och vi måste köpa ett visst sorts godis för så är det på alla kalas och vi måste göra si och så för så... Allt vi säger och föreslår är egentligen fel och det är bättre om vi gör såhär och eftersom vi vill hålla oss väl med familjen så resignerar vi och tackar allra vänligast för tipsen. Jag vet inte varför man inte ser det som en kul grej att vi vill göra något annorlunda. Jag slås återigen över hur sluten kulturen är här. Jag har aldrig upplevt i Sverige att alla serverar samma slags grejer på kalasen, men så är det verkligen här. Man har alltid små smörgåsar med majonäsröror på. Sedan har man alfajores och repollos som är två slags kakor. I godispåsarna är det samma tråkiga godis varenda gång vilket är hårda fruktkolor och choklad som inte ens borde få kallas choklad eftersom chokladhalten är försvinnande liten och fastnar i gommen (sådär som blockchoklad gör). Tårtan kan, kors i taket, variera. Tråkigt och enkelspårigt, anser jag.
Så, för att avrunda detta svammel: jag tar alltså inte hem någon saffran. Klart slut!
På jakt efter marsipan!
Klart jag plockar fram kameran när min Chascona är så kammad och fin!
...
Kom in på religionskursen också men den är på kvällstid och på Södertörn så där får jag ihop logistiken lättare. Men det är spanskan jag är sugen på förstås.
Plötsligt händer det!
Man kanske skulle önska sig en tarmsköljning till jul... *funderar*
Nora är för gullig!
Jag tycker hon är så söt att det inte är klokt men när jag berättade det för Linda i morse så var hon inte lika imponerad. Hon sa att det bara kommer vara gulligt ett litet tag till, sedan är hon för stor för att det ska vara gulligt.
Det kanske stämmer men jag skrattar varje gång hon gör det. Och hon gör det ofta.
Jobbigt just nu!
Jag är inne på femte dagen nu utan att ha bajsat. FEMTE DAGEN! Jag förstår ifall ni skrattar åt det men jag gör det verkligen inte för det är inte alls kul att ha en sådan här mage. Det kommer inga som helst tecken på att något skulle vara i görningen heller. Knappt en ynka liten prutt! I natt vaknade jag av att jag var rejält illamående men tack och lov behövde jag aldrig gå upp och kräkas eftersom hela familjen här satt uppe och småpratade i köket, och toaletten ligger precis vid köket...
Igår gjorde jag i ordning gele på linfrön som är laxerande och så åt jag en fruktsallad och torkad frukt. Om inte något händer idag så freakar jag ut på riktigt. Jag tycker jävligt synd om mig själv just nu. Och det är drygt en månad kvar av helvetet. Jag behöver terapi för att låsa upp min mages mentala låsning. Jag är sick!
Vår Status!
Maya igår: Mamma, jag är jättesugen på att åka hem till Sverige nu. Kan vi inte åka hem nu?
Cristian: Har tandvärk och kan inte sova. Visdomstanden behöver ryckas. Pronto.
Jag: Tycker tiden går så vansinnigt sakta när det kommer till hemresedatumet. Dagarna fullkomligt sniglar sig fram jue.
Nora: Glad Duracellkanin med en ljudslinga på repeat: hola hola hola grrrtjofffhfff hola hola
Vi har flyttat!
Nu har vi tagit vårt pick och pack och flyttat in hos tian, tvärs över gatan. Nu börjar också en ny fas för mitt sorgebarn 'magen'. Att leva i nästan två månader hemma hos andra och på främmande toaletter får min mage att gå i baklås på en gång. Får se om jag kommer att få gå på toaletten ett par gången åtminstone innan det är dags för avfärd till Sverige...
Antecknar intresseklubben hemma i Sverige?
Usch för Sverige!
När jag läser sådant här, då skäms jag över att vara svensk/stockholmare. Det är verkligen hemskt hur kulturen utvecklats i Sverige kring barn. Att röra sig på stan med barnvagn är att utsätta sig för sura blickar och kommentarer rån okända människor som alla har gemensamt att de tycker att man är i vägen och att barn är hemska. Visst kommer det alltid finnas rötägg till föräldrar som inte fattar att man avlägsnar sig diskret om ens barn gallskriker på en servering eller missköter sig på annat sätt. Men det finns rejält med människor som inte kan sköta sig på allmäna utrymmen och mig veterligen blir de insläppta om restaurangen inte vill ha DO på sig.
Nej, tacka vet jag kulturen här i Chile. Här tar man med sig barnen på fina restaurangen och ingen bryr sig det minsta. Visst låter barn lite mer än vuxna men det hör till och här är man inte så rädd för lite störande ljud. Brummar ett barn med sin bil vid bordet så pratar man bara lite högre än normalt. På serveringar har jag aldrig stött på någon som tjurat över att vi har två barn med oss. Snarare kommer det alltid fram någon och vill gulla med barnen och berömma oss för hur fina tjejerna är. Ofta kommer någon och erbjuder en barnstol också om vi har Nora i vagnen. Man är mer tillmötesgående helt enkelt och vi som barnfamilj ses inte som ett jobbigt problem.
I Sverige ska barn synas men inte höras. Här ska barnen både synas och höras.
Det finaste man har sätter man på bordet. Eller?
Det ryktas...
Inte en chans!
Att vara barn i Chile,
Igår var vi på barnkalas igen och föräldrarna ger allt för att kalaset ska bli så lyckat som möjligt för barnet. Igår hade föräldrarna t o m hyrt en stor hoppborg!! Det var förstås väldigt skönt för vi såg inte skymten av några barn under hela festen, för de hade det hur kul som helst hoppandes och studsandes och vi vuxna fick nästan dra dem ut när det var dags för tårta. Alla de äldre barnen är så otroligt fina med de yngre barnen och tar hand om dem jättefint, både tjejer som killar. Jag tycker det är så fint att se hur de värnar om varandra.
Jag har insett att vi får köra på ett chilenskt kalas för Nora, med 100 kakor och ett ton godis, för jag orkar inte stå emot trycket riktigt. En chilenare sparar inte in på några kostnader när h*n ställer till med fest, det är allt eller inget, annars kan det va. Om vi skulle köra på ett litet stillsamt saftkalas så kommer alla tycka synd om Nora trots att hon själv skiter i hoppborgar och tårtor. Hennes bild av fest är att få ligga vid bröstet så ofta hon vill...
Cristians ursnygga kusin Camila med en galen Nora!
Hoppborgen!
På sydfronten, intet nytt!
Efter lunchen tog vi en tur till affären för att köpa lördagsgodis och hemma igen möttes vi av en översvämmad lägenhet. Något läckte i köket så det var vatten över hela golvet. Jag säger bara en sak: TUR att detta hände nu och inte när vi var i Bolivia. Nu kunde vi torka upp allt utan problem och på tisdag flyttar vi ut ändå för vi har inte råd att bo kvar här under högsäsong. Det skulle kosta ca 6000 i månaden och det går inte, så nu flyttar vi in sista månaden hos Tia sandra med familj och nere i Santiago/Valparaiso vet vi ännu inte hur det blir...
När jag tänker på att det är minre än 2 månader kvar här nu så känner jag sådana lyckokänslor att det spritter i hela kroppen. Äntligen!
Båda ungarna somnade vid åttasnåret idag och jag tror att de sover för natten så det blir nog tidigt för mig också. Jag har i övrigt ägnat dagen åt att äta godis och kakor. Jag känner mig äntligen helt frisk i magen så jag kunde inte hejda mig vid gottepåsen efter flera veckors återhållsamhet. Jag har bl a tömt en Nutellaburk och resterna av Mayas lördagsgodis. Mumsfillibabba!
Jag fick precis höra,
Jag tänker i alla fall köpa med mig en del saffran hem för även om julen är slut när vi kommer hem så använder jag mig en del av saffran i matlagning. Och så kan man ju alltid baka ett gäng lussebullar med mandelmassa om andan faller på. Billigt är gott.
Fjärde dagen i Bolivia!
Bolivia, eller åtminstone Santa Cruz, kan jag rekommendera till alla som ska till Sydamerika. Det var ett helt annat klimat än Norra Chiles, trots att det bara ligger en och en halv timmes flygresa härifrån. I Santa Cruz var det grönt och lummigt med ett tropiskt klimat. Gatorna var rena, inga gatuhundar, vänliga människor och god mat. Det värsta var nog att fattigdomen var mycket tydligare i Bolivia än i Chile. Det var många barn som bodde på gatan och som tiggde pengar. Jag tycker det är otroligt känslosamt när jag ser barn som står och tigger, särskilt kanske när de är i mina egna barns ålder. En mamma satt på gatan med handen utsträckt medan hennes barn lekte vid sidan av och den ena flickan i Noras ålder satt och tuggade på en fimp. Jag tycker det är svårt att stålsätta mig och tycker så otroligt synd om barnen, även om det krasst nog finns de som har det värre... en del gatubarn har kanske inte ens föräldrar. I mitt hjärta ville jag adoptera alla men eftersom det inte är möjligt så var vi noga med att skänka pengar istället. Några kronor för oss är inte mycket pengar men för dem kan det betyda mat för dagen.
Tyvärr avslutades resan på ett tråkigt sätt då vi upptäckte att vi var tvugna att betala flygskatt (igen) på flygplatsen. 25 dollar per skalle vilket är mycket pengar för oss. Vi var inte glada alls, men det vara bara att betala om ville med flyget tillbaka till Chile. Men förutom det så var hela resan fantastisk och jag hoppas på att få komma tillbaka en dag och se mer av landet.
I centrum 
Nora funderar på vad som bjuds
Det var fest och dans i Bolivia också...
Traditionell mat i Bolivia. Gott!
På upptäcksfärd
