Sverige nasta stopp!
Ankomst: 11.40 Arlanda. Flightnummer (Icelandair) 306.
Vi ses snart!
Valparaiso & Viña del mar!
Igar akte vi till Valparaiso och Viña del Mar och det var fantastiskt vackert. Innan jag akte till Chile forsta gangen var det sa jag hade tankt mig Chile, fargsprakande och levande... Men sa kom jag till Iquique och blev lite forbryllad for jag ar inte sa fortjust i den staden om man bortser fran den fantastiska stranden. Men i Valparaiso finns det massor att gora och se och det star musikanter overallt och spelar andisk musik, husen klattrar oupp pa bergen och fattiga och rika lever tatt tillsammans. Vi ska tillbaka imorgon och se mer men idag vilar vi for att resa med tva barn tar pa krafterna.
Langtar efter er dar hemma!
Salud!
Just nu bor vi hos en helt fantastisk familj som tar hand om oss som ett femstjarnigt hotell. De har t o m tvingat oss att boka om var tillbakaresa till Santiago eftersom de tycker vi ska stanna langre. Jag skulle sa garna kunna stanna har till avresan men det gar inte. Pa mandag aker vi tillbaka till Santiago.
Bloggpaus!
Om en timme ake4r Cristian och Maya och jag tycker det kanns hemskt att bli kvarlamnad har sjalv med Nora. Jag ar inte glad alls.
Söndag!
I fredags hade familjen också ordnat en överaskningsfest för att fira av oss. De är så omtänksamma mot oss att det inte är klokt. Jag kände att jag fick bjuda till lite extra och vi kom hem först vid halvsex på morgonen, med en sovande Maya och en Yoshi som piggnade till och tyckte det var spännande att vara uppe så tidigt. Det tog säkert en timme att söva ner henne igen och sedan vaknade vi först vid 12 och åt frukost vid 13. Ojojoj, våra sovvanor kommer att bli svåra att bryta. Jag fick ställa klockan på 11 i morse eftersom jag skulle laga lunch. När klockan ringde så trodde jag inte att det var sant... det kändes snarare som 6 på morgonen. Nora tjurade också och undrade vem tusan som ställt klockan och Maya trynade vidare ett tag till. Helt olikt mig som i vanliga fall föredrar att vara uppe med tuppen.
Imorgon åker Maya och Cristian och jag åker på onsdag. Nästa anhalt Santiago.
Sjukstuga idag också...
Ibland känns det som om jag har fått en uppfattning om hur det känns i skärselden. Jag är ansatt från alla håll och kanter och jag känner mig ifrågasatt precis hela tiden. Vid lunchen idag, så spände tia ögonen i oss och sa att om Nora blev sämre i natt, (hon har fått lite feber under dagen), så ringer hon till doktorn! Och jag tänkte att det gör du inte!!! Jag och Cristian är föräldrar och vi bestämmer när en läkare ska kontaktas. Så när Cristian hoppade in i duschen tog jag tillfället i akt och försökte förklara hur jag såg på det här med läkarvård och barns sjukdomar. Jag sa att i Sverige springer vi inte till läkaren så fort våra barn får feber, halsont, snuva, maginfluensa osv. Jag är svenska och jag tar hand om mina barn som en svensk, ni är chilenare och ni tar hand om era barn på ett chilenskt sätt. Min kultur är såhär och er kultur är såhär och när de möts blir det en krock. Tia spände ögonen i mig några gånger under samtalet och undrade om jag visste att småbarn kan få hjärnskador av för hög feber, lunginflammation av en förkylning, bronkit av klimatet osv och jag sa att jag visste allt det där, men att småbarn får feber. Ofta. Och det är inte farligt. Hon har lite ojust retorik min tia för hon sa att hon minsann åkte till akuten med sina barn eftersom man som mamma inte vill se sina barn lida. Nej, jag vill inte att Nora ska lida heller, sa jag, men livet är såhär. Ibland blir vi sjuka och har ont och det är inte farligt.
Jag vet inte hur mycket som kom fram men jag kände att det var skönt att få säga det där.
Jag vet inte varför man svärmar så mycket kring sjukvården här? Det måste handla om status misstänker jag. Att man har råd att ta sina barn till doktorn när de är sjuka och att man har råd att handla medicin till sina barn. Ingen krämpa är för liten för att behandla med piller, krämer, pulver, mixturer. Igår fick tia en burk smärtstillande tabletter i födelsedagspresent. Alla satt och tittade lite halvintresserat när hon öppnade sina presenter men när hon öppnade den vackert inslagna burken med värktabletterna så vaknade folk upp ur sin dvala, för då var det en intressant present. Alla ville titta på burken och när man upptäckte att infon var på engelska hämtade man Cristian så han kunde översätta vad det stod... När jag fundersamt frågade tia varför någon gett henne värktabletter i födelsedagspresent så förstod hon inte frågan. varför skulle det vara konstigt? Men jag måste säga att jag skulle bli rätt paff om jag fick ett paket Alvedon i present på min födelsedag.
Det första alla säger här, när vi säger att Nora är sjuk är vad ger ni henne mot febern/halsonda/slemmet och har ni varit hos doktorn ännu. Det blir något att prata om och så utbyter man tips på medikament och läkare. Tyvärr måste jag säga att det är kvinnorna som upprätthåller den här kulturen och de är blixtsnabba med att döma ut andra kvinnors sätt att vårda sina barn. Varje dag hör jag skitsnack om hur andra kvinnor vårdar sina barn och vilka dåliga mammor de är, så vad de säger om mig när jag inte hör, vågar jag inte ens tänka på. Antagligen enas de om att jag är helt galen och att det är synd om mina barn.
Onsdag!
Nu är vi inne på de sista skälvande dagarna här i Iquique. Cristian och Maya åker buss till Santiago nu på lördag och jag och Nora flyger ner på onsdag. Varför vi delat på oss beror på att det är billigare med en bussresa, men att sitta i nästan ett dygn på en buss med Nora är omöjligt, medan det med Maya inte kommer att vara några större problem.
Vi försöker njuta av stranden så mycket vi kan och idag gick vi ner med Nora också, trots att hon fortfarande har bronkit enligt familjen här. Vi tycker dock att hon är frisk och feberfri sedan 48 timmar så vi var t o m nere i två omgångar vilket innebar lite onda ögat och bitska kommentarer om bronkiten... Försöker låta det rinna av mig.
Nora är i alla fall för skön på stranden. Idag tågade hon fram till en kille i tolvårsåldern som satt och grävde en djup grop i sanden. Först ställde hon sig och glodde på honom helt ogenerat, sedan närmade hon sig honom och klättrade mycket försiktigt ner i hans grop, hela tiden med blicken fäst vid honom för att se om han skulle köra bort henne. Han log lite men fortsatte dock med sitt och lät Nora sitta där i gropen och glo på honom. Jag måste säga att barn här är så otroligt fina mot varandra och de äldre tar verkligen hand om de yngre, trots att de inte ens känner varandra. Det här var en kille som såg ganska tuff ut, och han satt med tre kompisar också, men han stördes inte alls av Noras närvaro. Inte ens när Nora började pilla på hans stortå lät han sig störas. Enda gången han stannade upp i det han gjorde var när hans lillebror på ca tre år hoppade ner bredvid Nora för häftigt. Då sa han till brorsan att nu fick han ta det lite lugnt för nu satt det en bebis i gropen. Jag sa till honom att han skulle säga till mig så fort Nora störde honom, men han sa att det inte var någon fara. Sådant gör mig varm i hjärtat.
Imorgon fyller tia Sandra år så då blir det kalas här hemma.
Jag är en bråkdels sekund ifrån att explodera!
Så Nora är sjuk igen. Lite feber och rossel i halsen. Inget särskilt med andra ord och eftersom hon inte ens hade 38 grader igår så såg vi ingen anledning att ge henne febernedsättande på kvällen och därför var hon lite trött och hängig men ändå glad.
Nu fick jag höra att farmor på berget, som vi träffade igår med Nora, tycker att vi inte tar hand om våra barn. Grundat på att vi inte ger våra barn febernedsättande, slemlösande medicin, hostmedicin och annat hokus pokus som inte behövs annat än i undantagsfall. (Vi ger febernedsättande såklart men försöker vara lite restriktiva). Jag är så jävla förbannad på hur man kan vräka ur sig sådana saker! Det är en grov förolämpning att kritisera någons föräldraskap så öppet. Jag vet att de säkerligen snackar med varandra om de konstiga svenskarnas vanor, men att säga så ansikte mot ansikte? Ett grovt övertramp. (Hon pratade med Cristian, jag fick höra det först idag.)
Vi är olika. Cristian och jag är svenska och vi tar hand om våra barn efter svenska normer. Jag skulle aldrig drömma om att kritisera familjen här för hur de uppfostrar och tar hand om sina barn, trots att jag tycker att de gör fel när de daskar sina barn i rumpan, drar barnen i örat eller håret, slänger in barnen i ett mörkt rum eller iskall dusch när de misskött sig, proppar barnen fulla med läkemedel vid minsta snuva etc. Det kallas respekt. Det är en annan kultur och de gör vad de tycker är bäst för sina barn.
Jag kan svälja mycket skit och ta ett steg tillbaka. Men nu är min gräns nådd och när min gräns är nådd så blir jag fly förbannad och ställer personen i fråga mot väggen. Jag vill bara ta en taxi upp till farmor på berget och skälla ut henne på min bästa spanska. Hon kan gärna säga att jag är tjock hundra gånger till. Jag kan ta det. Men när hon kritiserar mitt moderskap så är hon ute på mycket hal is.
Jag vill komma hem. Nu!
Tanten i mig är här för att stanna!
Det största tecknet på att jag börjar bli gammal är nu officiellt. Jag tycker det är gott med Pan de pascua, en mjuk fruktkaka med konfiterad frukt och nötter. För 10 år sedan hade jag inte rört en sån kaka och ryst vid blotta tanken på den där torkade frukten. Nu tycker jag att det är så gott med en stor, saftig bit Pan de pascua som serveras här vid juletid, och så pillar jag ut lite extra fruktbitar från kakan som står på bordet. Underbart gott!
Nästa steg kommer säkert vara att jag börjar gilla marmeladgodis. Eller ännu värre, körsbärslikören i Alladinasken. Men det är väl ändå inte möjligt? ![[pan_de_pascua.jpg]](https://3.bp.blogspot.com/_MbpZ44iWpr0/R1tAHNO5g4I/AAAAAAAAAdk/UXMAAuTY3AI/s1600/pan_de_pascua.jpg)
El Terremoto!
Sydamerikaner använder sig ofta av smeknamn på folk sitället för dera riktiga namn. Olika exempel på smeknamn kan vara Flaco/Flaca, Guaton, Negra/Negro (smal, tjock, svart) och en hel uppsjö av andra benämningar. Cristian kallas för ngt som jag inte riktigt vet hur man stavar, men det är typ ett djur som lever i vattnet eftersom han som liten aldrig ville gå upp ur vattnet när de badade. Nora har också fått sitt eget smeknamn, eller hon har två smeknamn faktiskt. Ett är Yoshi, efter Nintendofiguren som äter allt som kommer i hans väg. Det andra är El terremoto, (jordbävningen) eftersom Nora far fram som en speedad Duracellkanin. Hay viene el terremoto, (här kommer jordbävningen) brukar tia säga när Nora springer in i hennes sovrum. 
Yoshi!
Nora tar sig lätt upp och ner i soffan. Helst hoppar hon i soffan men det får hon inte för mig!
Hon är så omhuldad vår lilla Yoshi, alla vill bära henne!
Här är Yoshi med sin favorit-tia, Sandra. Tia brukar skälla lite på henne ibland med låtsas-arg röst när hon busat för mycket. Det tycker Nora är jättekul.
1 januari 2010!
Började festen efter fyreverkeriet? Nej! Då skulle vi hem och sitta och prata lite till så först vid 2 på morgonen/natten åkte vi iväg till festlokalen. Då sov båda tjejerna i sina festklänningar och jag hade egentligen ingen lust att dra upp dem ur sängarna så sent. När vi kom fram så vaknade Maya och grät och ville åka hem. Hon fick sitta i min famn till klockan 4 när Nora vaknade och såg yrvaket ut att undra vad tusan det var som pågick. Vid 4 kände jag att nu vill jag faktiskt hem. Jag hade två trötta barn och kunde inte göra något alls utan att Maya började gråta så det fick bli ett avslut där.
De flesta här undrar varför jag låter mina barn styra beslutet att åka hem. Här får barnen gå och lägga sig och sova om de blir trötta medan de vuxna festar vidare. Men jag tycker inte att det är konstigt att respektera sitt barns önskan om att åka hem (till en viss gräns.) Det spelas hög musik, folk är fulla och dansar lite överallt, det är m a o en miljö som knappast känns särskilt trygg för Maya. Våra åsikter går isär helt enkelt. Övriga familjen festa vidare till 7 i morse, enligt Cristian. Några håller säkert fortfarande på.
