Lite ljusning!

Idag har det känns lite bättre. Jag har lyckats mota bort den värsta deppigheten och jag fick chansen att prata med min kära syster ostört i en hel timme. Det var guld värt! Alltså, man blir sjuk av att inte ha någon att prata med. Vi har ett rikt umgänge här nere och vi träffar släktingar varje dag, men jag har ingen att prata lite ner intimt med och det börjar kännas outhärdligt. För att citera min syster, jag saknar min andra halva. Har man, som vi, umgåtts nästan dagligen så är det svårt att vara utan varandras sällskap så här lång tid.

Dagen började annars med att Nora ramlade ur sängen och fick ett blåmärke vid ögat. En timme senare ramlade hon igen när hon knatade omkring på golvet och ramlade med pannan rätt in i hörnet av ett skåp. En sekund senare hade hon ett enormt horn med ett blått jack i (det gick inte hål). Det var väldigt traumatiskt och Nora skrek och hade såklart jätteont, jag och Cristian blev oroliga över smällen och bulan, och Maya grät för hon var den som råkat fälla Nora. Men allt gick bra, bulan lade sig lite men hon har fortfarande ett stort märke i pannan.

Nu ska jag duscha bort det värsta klibbet från kroppen och sedan är det dags att natta tjejerna.

Godnatt!



Maya på strandpromenaden.


Kolla bulan! Visserligen har den lagt sig lite men är ändå bautastor!





Nog syns det att tjejerna är syrror ändå?


Min dag!




Deprimerad. Lappsjuka. Tristess.


Förnärmad igen!

Vi bestämde oss för att åka upp till Alto Hospicio efter lunchen och hälsa på Cristians farmor och för att Maya ville leka med kusinerna där uppe. Det var trevligt förutom att abuela återigen spärrade upp ögonen när hon såg mig och påpekade att jag verkligen blivit gorda, (tjock). Jag blev faktiskt lite stött den här gången för hon får det att låta som att det rör sig om flera kilon och det är det inte. (Visserligen har jag inte vägt mig på väldigt länge så jag vet inte vad jag väger, men ni fattar vad jag menar.) Men jag har hört henne påpeka för andra tjejer i familjen att de behöver tänka på vikten osv, så jag antar att det är en liten otrevlig vana hon har, att kommentera tjejers kroppar alltså. Vi lämnar det nu.

Vi hann också med ett snabbt besök på en kringvandrande feria där vi köpte grönsaker och jag hann även köpa tre vita, ribbstickade linnen som inte är så sabla urringade. Jag önskar jag kunde åka tillbaka i tiden och slå mig själv i huvudet den dagen jag bestämde mig för att skaffa mig en tatuering just på bröstet. En tatuering där drar blickarna till sig och jag gillar inte alls när folk stirrar ner i dekolltaget mitt. Men en tanke som slog mig när jag ryckte i alla gamla plagg på ferian var att detta var kläder som säkert skänkts till organisationer som UFF och Myrorna och som ska komma till människor i fattiga länder. Varför jag tror det är för att det är märken från affärer som inte finns här i Chile. Hur som helst så verkar kläderna som skänks till liknande organisationer inte komma till den påstådda adressaten utan istället så misstänker jag att kläderna säljs till människor i t ex. Chile som i sin tur säljer kläderna på olika marknader. Nu spelar det kanske mindre roll eftersom det ändå är bra att kläderna kommer till användning igen och att människor här kan dra in lite pengar på detta, men jag misstänker ändå att det finns aktörer på denna marknad som tjänar pengar på att mörka hur klädhanteringen sköts. 


Nu ska jag äta lite kvällsmat (så jag kan bli ännu lite tjockare.)


*skrik*

Nä-ä, idag har jag balanserat på vansinnets brant. Nora, jag älskar henne, men hon har en väldigt otrevlig vana och det är att skrika som en urtidsödla, när saker och ting inte passar henne. Korta, gälla skrik som liksom ringer i öronen. Nora är en mycket bestämd dam och hon vet exakt hur hon vill ha det och tyvärr hamnar hon ofta på kollisionskurs med oss vilket resulterar i en lång serie av dessa skrik-kommandon. Jag kommer att bli hörselskadad snart!

 Det bästa sättet att minimera dessa skrik är att se till att hon är utvilad och mätt. Idag sov Nora först 30 min på morgonen och sedan 30 min efter lunch vilket betyder att hon behöver sova en tredje gång under dagen, för 30 plus 30 räcker inte. Naturligtvis höll inte Nora med oss på den punkten så jag kan ha utvecklat tinnitus under kvällen.

Cristian tyckte vi skulle vila från solen idag så därför gick vi inte heller till stranden. Om stranden faller bort så finns det inte mycket att göra mer än att fördriva tiden bäst det går med en grinig bebis och en 4-åring med spring i benen. Vi promenerade lite på förmiddagen och på eftermiddagen åkte vi och fikade. Inte så mycket barnaktiviteter alltså vilket resulterade i två hyperaktiva barn på eftermiddagen i vår lilla lägenhet på 15 kvm, varav det ena antingen försöker smita ut genom dörren alternativt plaska med toavattnet precis hela tiden...

Till råga på allt har jag en del nya loppbett på kroppen, bl a 5 stycken på ena skinkan, och de kliar precis hela tiden och jag kan inte klia mig på rumpan i tid och otid heller...

Sådana här dagar drömmer jag om att ha ett jobb (i ett loppfritt Sverige) att gå till så jag kan få ta det lite lugnt.



*SKRIK*

-------------------------
Uppdate: Jag glömde ju att skriva att Nora dessutom lyckades slå en barnmatsburk ur handen på mig så det flög glas och mat över hela golvet. En perfekt avslutning på en sådan här dag.


Lördagskväll!

En tia fyllde år igår och hade fest såklart, så vi åkte dit vid midnatt för att fira henne litegrann. Maya somnade i bile och sov sig igenom festen och Nora sprang omkring ett tag på uteplatsen innan också hon somnade. Vid 1 på natten serverades det middag. På min tallrik kom det in två köttbitar, båda stora nog att mätta en jätte och ca 3 dl kokt ris. Till det serverades det majonässtinna potatissallader och en massa goda grönsaker. Jag ansträngde mig och åt så mycket jag kunde, men köttet såg orört ut ändå, när jag var klar. Dessutom fick jag lite ont i magen av all mat. Efter var det dans och jag blev uppbjuden, men han avstod från styrdans till min stora lycka. Vid 3, efter tårtan, så tyckte vi att det var dags att röra oss hemåt och jag hann bara sluta ögonen en sekund, innan det var morgon och Maya krävde frukost.

Nu, efter en cafe cortado och en friterad ostpirog börjar jag känna mig lite piggare. Värmen känns redan tryckande så det blir garanterat stranden idag.


Skräpigt paradis!

Iquique har inte så många sevärdheter men i gengäld har man en av Sydamerikas vackraste stränder. (Enligt dem själva alltså.) Men jag kan bara hålla med dem om att stranden är fantastisk, finkornig, vit sand omgärdat av palmer. Men, det första som slår mig när jag kommer ner till stranden varje dag är inte skönheten, utan jag ser alla sopor som folk bara lämnat kvar efter sig. Ölburkar, yoghurtbägare, glasspinnar, godispapper, glasbitar, blöjor och hundbajs i en enda röra. Folk ger blanka fan i att ta hand om sitt skräp här, och det är inte bara stranden som är drabbad. Köper folk glass till sina barn så ser man straxt efteråt barnen slänga pappret på marken/stranden och de vuxna säger inget och plockar heller inte upp det.

Frågar man chilernare varför de bara slänger skräp på marken så rycker de bara på axlarna och säger att det ingår i deras kultur. 'Vi är cochinos' (smutsiga), brukar jag få höra och ingen verkar bry sig nämnvärt över berget med sopor utanför dörren som hundar och fåglar sliter i så att all skit sprider sig ännu mer. Hundar skiter ju som bekant en del också och här existerar inte bajspåsar och alla tusentals gatuhundar bidrar till att det ligger hundbajs precis överallt.

Med andra ord: Det är för jä*la skräpigt! Det är så tråkigt att se hur man förfular denna vackra och speciella miljö. Varför kan folk inte tänka längre än näsan räcker?

Senaste nytt!

- Nora har en drös tänder på G

- Vi har haft ett nytt jordskalv

- Jag har bränt mig i solen

- Vi åker hem i samlad tropp ändå. Cristian stannar m a o inte längre

- Vi har äntligen hittat en kladdkaka värd namnet


*GÄSP*

Tisdag!

Ay caramba! Jag smälter bort i den här värmen... Vet ni, klimatet i Sverige är kanske inte alltid världens roligaste. Men när det är kallt så går det att klä på sig så man slipper frysa och när det är varmt så är det behagligt varmt. Den här tropiska värmen... den går inte att värja sig mot. Man svettas konstant och rör man sig minsta lilla så rinner det floder över kroppen. Jag har t o m badat idag så då förstår ni att det måste ha varit varmt. Det var faktiskt riktigt skönt. Först var det kallt och jobbigt men när jag väl doppat kroppen och kylts ner några grader så var det enbart skönt. Imorgon funderar jag på att ta av mig hatten också när jag badar, för den satt på idag, så jag såg nog lite rolig ut.



Åh, vilken välvårdad flicka i sjömansklänning. Sånt gillar
tanterna här. Men när de får syn på Nora så brukar de säga:
Chascona, (flicka med rufsigt hår) alternativt Cochina (lortig
flicka).





Här har jag gjort ett försök att fixa till håret på Chasconan och
satt på henne en fin klänning.Men då kontrar Nora med att
lorta ner sig och smeta ut glass i hela ansiktet.



Nora vill inte vara pluttsöt. Hon vill rasa omkring, bli smutsig
och ha kul!



My fat goes official!

Jag har ju tidigare påpekat att min kropp antagit lite rundare proportioner här i Chile. Igår var Cristians farmor vänlig nog att kommentera detta också. Du är lite tjockare, var orden hon sa.

Nej, jag blev inte sur eller började gråta, jag skrattade bara och jag skrattar fortfarande när jag tänker på det. Det är bara gamla människor som kan vara vara så tanklösa att de hasplar ur sig sådana saker till kvinnor. Däremot ältade jag det litegrann med Cristian efteråt. Är jag tjock?... Syns det så tydligt? osv. Och Cristian som inte fattade vad jag var ute efter (dvs självklart inte älskling, du är smal och vältränad och din kropp bär inte ett spår av dina två graviditeter!) konstaterade att jag ju är lite tjockare, nej kurvigare sa han och det låter trevligare. Sedan insinuerade han att det skulle bero på alla kakor och tårtor jag sätter i mig varje dag...


Ja, det har blivit rätt mycket fikande för mig men jag kan inte ge upp det. Kaffe och tårta/kaka är och förblir en humörhöjare för mig och när jag längtar hem så mycket som jag gör, så behöver jag göra saker som muntrar upp mig, dvs fika. Tur nog så ammar ju Nora bort rätt mycket av mitt intag men hon rår inte på allt förstås.


Ja, nu har jag ältat det här i bloggen också och igår sprang jag över till tias familj och berättade vad deras farmor sagt till mig. Ska försöka släppa det nu.


Söndag!

Det var molnigt igår men ändå behagligt varmt så vi masade oss ner till stranden och låg där och slappade. Jag hade smort in mig noga med hög spf, men medan jag låg där så surade jag lite över att jag gjort mig besväret att smörja in hela kroppen med sollotion, när det ändå var molnigt, för jag vill ha lite färg på benen. När vi kom hem så såg vi att Cristian, som inte smort in sig, var röd på både fram- och baksidan... Solen är m a o farligt stark trots molntäcke och mörkare pigment.

Vi var på fest igår också. När vi kom dit vid midnatt var vi först på plats och värdparet höll fortfarande på med förberedelserna... Maya hade somnat så hon fick stanna hemma hos tia Sandra, men Nora som också sov fick följa med oss, trots tias protester. Jag vill inte vara ifrån Nora på nätterna, så är det bara, men det är sååå svårt för familjen här att förstå. Hur som helst, folk började droppa in till slut och vi drack lite vin och åt lite god mat. Jag smakade t o m på en bläckfisk som jag innan sagt att jag aldrig skulle smaka. Det var gott så jag antar att jag så smått börjar gilla havsmat. Vid två vaknade Nora och gjorde stora ögon och såg ut att undra vad tusan det var som hände. Musik och människor mitt i natten är hon inte van vid. Hon hoppade runt lite hos folk innan hon började konstra vid 3 och då kände jag också att jag ville hem och sova. Så jag gick i vanlig ordning hem innan festen ens hade 'börjat' men jag är nöjd med att jag höll ut till 3 ändå.

Nu har vi ätit frukost (ost- och köttpiroger) och det är redan kladdigt varmt så vi ska röra oss ner till stranden nu.











Biljetter!

Spännande rubrik jag satte på det förra inlägget... Stoppa pressarna, Frida SVETTAS liksom... Tyvärr envisas blogg.se med att man måste sätta en rubrik på varje inlägg och det är inte alltid så lätt att komma på ngt passande.


Nu ska det handla om biljetter. Jag försöker vaska fram de billigaste biljetterna som går att få fram och biljetter till Sverige från Chile är och förblir ruskigt dyra. Däremot har jag hittat enkelbiljetter från Lima till Madrid för mig och tjejerna för 8000. Det är billigt. Sedan hittade jag biljetter Madrid-Bromma för 2000 i bra anslutning till vår flight. Kruxet är bara att vi ska behöva ta oss till Lima innan och Cristian oroar sig såklart jättemycket för det och vill att vi ska åka raka vägen från Santiago. Det gör jag så gärna men de biljetterna kostar ca 30 000 för en en vuxen, en 4-åring och en bebis som jag har i knäet vilket inte är rimligt enligt min mening. Sedan ska Cristian hem också vilket betyder ytterligare ca 10 000... Åh herregud, vad skönt det vore att ha en hög med pengar så man kunde boka 1 klass eller varför inte ett eget plan så man slapp kreti å pleti på vägen hem. (Eller är det VI som är kreti å pleti med två barn på långflygning?)

Jag letar vidare i denna djungel.

Jag svettas!

Värmen slog till med besked idag och vi håller på att rinna bort i värmen. Det har varit varmt och klibbigt rätt länge nu men inte brutalt varmt. Idag skulle jag helst ligga i en pool varvat under ett parasol med en iskall drink bredvid mig. Istället blev det en sväng till havet på förmiddagen och det var härligt det med förstås, men vid det här laget vet ni ju att jag inte är en strandmänniska. Jag tog en rask promenad på stranden ändå för att ge degen på magen en match och sedan fick vi skynda iväg med Maya till förskolan. Det var sista dagen idag för henne och tiorna hade ordnat ett fint avskedskalas med tårta och inramat foto. Rart!

Nu ligger vi halvnakna i sängen och flämtar i värmen och hoppas att ungarna ska sova lite siesta. Det går sådär.

Brujerias de Chile!

Saker som man tror på här som jag (med all respekt) anser vara 'brujerias', (Bruja=häxa)


-Man blir sjuk av kallt väder.

-Små barn måste ha på sig något på fötterna, även om det är varmt. Annars blir de förkylda på en gång.

-Vid förkylning kan en röd tröja spela en avgörande roll, eftersom den röda färgen har en förmåga att dra till sig värme som är bra mot förkylningen/hostan/bronkiten.

-Feber och förkylningssympom måste alltid behandlas med diverse antibiotikakurer, piller, Vicks på bröstet osv.

-Maginfluensor smittar inte. Det är något man ätit. Rör ut några skedar Oregano i vatten och drick detta så ska du se att det magonda straxt går över.

-Duscha absolut inte barnet vid feber och klä på denne så mycket kläder som möjligt, så h*n inte blir kall.

-Bebisar har ingen känsel, så de märker inte när man tar hål i öronen på dem.

-Raka av bebisen allt hår så växer det ut ett tjockt glansigt hår istället för babyfjunet.

-Man behöver inte borsta tänderna på små barn. Ungefär vid 2 års ålder börjar man så smått och dessutom är det tillsatt Flour i dricksvattnet för att stävja karies.

-Även små bebisar måste dricka mjölk varje dag (läs Nestlés sockermjölk). Detta är så viktigt att mjölken delas ut gratis av läkarkåren fram till 2 års ålder.

-De flesta här verkar anse att mjölkersättningen är lite bättre än bröstmjölk (den har viktiga vitaminer och Omega3 tillsatt) och väljer därför bort amningen på en gång eller ganska omgående.

-Efter förlossning på en modern klinik som kostar pengar tas barnet ifrån mamman på en gång eftersom hon ska vila. Bebisen ges ersättning omgående för att hållas lugn. (På sjukhuset som inte kostar något får bebisen ligga kvar hos mamman, men där finns knappa resurser för bedövning och akutsjukvård.)


Jag menar inte att raljera över detta men det är rätt kul att se hur saker som är i sin ordning här, avfärdas som galenskaper av mig och Cristian. Och de å andra sidan, tycker vi är knäppa som aldrig lyssnar på alla råd vi får och gör precis tvärtemot istället.


Dagens Leffe!

Jo, det blir ett till Leffe-inlägg enbart i syfte att rapportera att allt är bra med oss.


Maya går på jardin och mutades med glass igår för att ens vilja gå dit. Nu har hon varit hemma med oss i två veckor (och då har hon tjatat om att hon VILL gå på jardin) och detta är sista veckan så vi tycker att hon ska gå dit. Det är i alla fall roligare än att dra här hemma med oss och hänga med på ärenden. På fredag ska hon få bjuda kompisarna och fröknarna på tårta och sedan är det GOOD BYE! Målet med el jardin var att hon skulle utveckla sin spanska och det har hon ju verkligen gjort.

Nora nattskräckade igår och det var värsta anfallet hitills. I vanliga fall tycker jag att hon brukar lugna sig när jag ställer mig upp och hyshar henne sakta, men det förvärrade bara saken igår. Hon var stel som en pinne, uppträdde jagat och förvirrat och varvade gallskrik med att nicka till fridfullt. Nattskräck är verkligen ett märkligt fenomen! Efter ungefär 10 minuter släppte det och friden lade sig igen.

Jag letar flygresor för fullt eftersom jag och tjejerna åker hem tidigare än Cristian, i januari närmare bestämt. När vi åkte så gick det inte att köpa ToR-biljett eftersom vi skulle vara borta så länge. Därför köpte vi enkelbiljett hit, som för övrigt var ett vrakpris otroligt nog. Nu verkar vi inte ha lika stor tur och en del av biljetterna som sökmotorerna skakar fram åt oss är ju löjliga. Vad sägs om 99 000 kronor för alla oss Iquique-Stockholm?




 Hej Sverige!


Finfrämmande!

Jag har haft påhälsning av Pulgas igen. Jag har inte haft med dem att göra på flera veckor ch det har varit underbart. Och när de väl kommer tillbaka så gör de det med besked. Jag har härligt många bett i spridda skrurar på kroppen, som kliar och svider.

Det blir till att spreja gift igen. *suck stön*

En bildkavalkad!



Tia har tjatat och tjatat om att hon vill ge Nora en chokladbit
och idag gick hennes dröm i uppfyllelse. Kläderna åkte av först
och sedan mumsade Nora i sig det mesta och försökte sen
rymma när det var dags för tvagning. Notera gärna att vår bebis
SPRINGER nu...

Pusskalas i sängen en morgon.

En av tusen bilder i Humberstone som vi faktiskt är med på.
Cristian tar gärna otaliga bilder av alla maskiner och redskap
som jag gissar inte intresserar er särskilt mycket...
 
Maya börjar bli en riktig fashionista. Så här ser hon ut när hon
själv får välja. Klackskor, klänning,
handväska i form av ett får, hårspänne och blomma i håret.
Nora vill ju inte vara sämre hon och har med Mayas hjälp valt
ett rosa skärp fräckt ackompanjerat av en rosa disktrasa.

Åhååå, hon är så gullig att mitt hjärta smälter.










Tråkigt!

Jag pratade en stund med Cristian i förrgår om att jag hade tråkigt och behövde göra något annat än att bara såsa omkring här och sitta i den här lägenheten med noll utrymme att röra sig på. Just nu känns det rätt jobbigt att vara här pga bristen på sysselsättning Är det dåligt strandväder så finns det inget att göra här, och jag har ingen att ringa och umgås med här och även om alla kusiner är snälla så är ju språkbarriären rätt stor fortfarande. Jag förstår om de anstränger sig lite extra och jag pratar ensam med någon. Men om de sitter en grupp och snackar och stojar, då förstår jag ingenting. De snackar kulsprutsfort och bara en massa slang så Cristian har också svårt att fatta vad de pratar om.

Allt detta leder till att jag nästan får panik när jag tänker på hur länge till vi ska stanna här. Jag trivs inte med att vara sysslolös. Jag tycker om att gå hemma och skrota men på mitt vis, dvs: titta på en tv-serie samtidigt som jag lagar middag, har ett brödbak på jäsning, och dammsuger av hallen i reklampausen...


Jag behöver aktiveras!!!


Så igår packade vi in ungarna i bilen för att köra genom öknen igen till en så kallad 'Ghost town' Humberstone. För över 100 år sedan var det en blomstrande liten stad där man bröt salpeter och exporterade den till världens alla hörn, bl a Sverige. Vi såg käcka reklamannonser på svenska om den förträffliga chilenska salpetern med små blonda barn, i det lilla museet. När salpetern tog slut så flyttade folk och kvar blev alla hus, fabriker och redskap som bara stod och förföll tills UNESCO tog upp stället på sin berömda världsarvslista. Det var intressant att ströva omkring där och se hur folk bodde mitt ute i öknen för inte så länge sedan och fram för allt så var det ett trevligt avbrott i vardagen. Tröttsamt dock att gå omkring i stekande sol i flera timmar och spendera 2 timmar i en bil utan AC. Vi var dyblöta av svett allihopa när vi kom tillbaka och både Cristian och jag var helt slut av ansträngningen. Stark sol tär på ens krafter, helt klart.  

Nästa utflykt bär av till Pica där det finns sötvattenkällor som man kan bada i (jag har varit där en gång förut), men det blir först om två veckor för nästa vecka tänkte vi låta Maya gå på el jardin. Egentligen hade vi tänkt att hålla henne hemma, men så fort vi sa att hon inte behövde gå dit längre så började hon prata om att hon ville gå dit. Vi har betalat avgift för en vecka till så nästa vecka är den sista oavsett.

Nu ska jag äta upp min empanada (köttpirog) som Cristian köpt till frukost.

Läkarbesök idag!

Maya har haft kliande utslag i böjvecken som försämrats kraftigt sedan vi kom hit. Vi har smort med olika krämer men inget har hjälpt och förra veckan grät Maya efter att hon badat eftersom det sved när huden kom i kontakt med saltet i vattnet. Utslagen kliar och även om hon är duktig och står emot på dagarna så hör jag hur hon kliar sig på nätterna, vilket blir till små smår i huden.

Idag fick vi en tid hos en läkare som ganska omgående konstaterade atoptiskt eksem, böjveckseksem. Det känns inte kul alls men skönt att det inte var värre. Nu får vi ta det lite lugnt med badandet ett tag tror jag och låta eksemet bli bättre, han rekommenderade en UV-dräkt till Maya så att solen inte skulle irritera så mycket. Typiskt, när vi precis köpt en fin 'Hitta Nemo'- baddräkt till henne som hon var så nöjd med!


Nu ska hon ta en medicin i några dagar och ta ett järntillskott eftersom läkaren sa att det var bra för hudens läkning. (?) Vi kommer nog få muta med glass för att få i henne den.

Lite tankar!

Cristian berättade om ett bolivianskt par som han sett på stranden igårkväll, som bara hade suttit tillsammans och hänfört tittat ut över havet. Han gissade på att det var första gången de såg havet eftersom Bolivia som bekant inte har någon kust.

Det fick mig att fundera på hur blasé jag själv är på upplevelser och det stör mig. Ingenting får mig hänförd längre känns det som. Kan man resa och uppleva för mycket? Jag menar, jag lever och bor i Chile som är totalt annorlunda och ändå är det liksom blaha blaha för mig. Been there, done that. När jag bodde i USA så tyckte jag att amerikanarna var så fjantiga som blev helt till sig över nya saker och tyckte allt var awesome och amazing. Nu är jag snarare avundsjuk på dem som blir lyriska för minsta lilla. Det är en avundsvärd egenskap.


Jag vill vara som det där bolivianska paret som ser havet för första gången.

Ett nytillskott!





Jag vill via bloggen skicka ett stort GRATTIS till Familjen Nathanson som blivit 3-barnsföräldrar!

/Från oss alla


Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0