Vi hann inte mer än att komma hem från Bolivia igår förrän vi fick hasta iväg på ett bröllop. Vi har väl aldrig haft ett sådant aktivt socialt liv, som här i Chile. Varje vecka är det minst en fest och december månad har jag blivit varnad för är festmånaden. Redan nästa helg är det fest igen...

Som vanligt skyndade vi oss allt vad vi kunde för att hinna i tid till kyrkan igår eftersom vi inte ville komma försent till cermonin men det hade vi inget för förstås. Utanför kyrkan stod en gles folksamling och väntade och när brudparet tågade in så var vi kanske 20 personer som satt i bänkraderna. Men allt eftersom trillade det in folk så när brudparet tågade ut så var kyrkan nästan fullsatt.

Sedan åkte vi runt i en bilkaravan och tutade som galningar för brudparet så hela Iquique skulle få veta att det fanns ett nytt brudpar i byn och efter det började festen och dansen. Nora slog till och sov från 22 till 4 på morgonen i sträck och Maya lekte med de andra barnen på festen tills hon somnade klockan 3, så jag och Cristian var lite lediga för en gångs skull. Lite dans och lite vuxenprat hanns med. Jag bestämde mig för att inte vara den förste som gick hem och lyckades med det. Först vid halvfem bestämde vi oss för att åka och då hade det droppat av rätt mycket folk redan. Nora vaknade vid 10 så jag har ändå fått 5 timmars sömn mer eller mindre, helt okej.

Jag har två saker som stör mig just nu och det ena är att min mage fortfarande strular. Jag känner mig frisk i ett par timmar och tror att det äntligen är över med magkramper och illamående men så slår det till igen plötsligt. Kan jag ha fått ngt jäkelskap som salmonella tro?

 Det andra är att jag har bitit sönder min tandställning. Jag har en sådan där bakomliggande skena kvar efter tågrälsen som min tandläkare inte ville plocka bort förrän den ramlade av och det har den gjort först nu, 15 år senare och naturligtvis när jag inte är i Sverige. Jag tog en tugga på en chokladbit med nötter och pang, så lossnade fästet på ena sidan, så nu har jag en metallbit i munnen som sticker ut och som gör att jag inte kan bita av med framtänderna utan att fastna i metallen. Jag känner mig som en tant med löständer när jag försöker pula in maten på andra sidan. Jag vill helst försöka hålla ut tills jag kommer hem till Sverige igen innan jag tar till åtgärder. Vi får se hur det går.

Glad första advent på alla där hemma!

Nu är vi tillbaka i Iquique igen. Tyvärr, jag hade gärna stannat längre i Bolivia. Santa Cruz var fantastiskt vackert och vi har haft det så bra att det inte är klokt. Jag tröstar mig med att jag kommer att åka tillbaka dit om några år.

Vi blev lite tagna på sängen av att det var så otroligt varmt för det ligger ju bara en timmes flygresa bort. Hettan går inte att beskriva med ord. Det fullkomligen rann floder om oss när vi rörde oss minsta lilla och luftfuktigheten gjorde inte det hela bättre. Efter att ha gått omkring lite på stan första dagen i en dallrande hetta, med humör därefter, bestämde vi oss för att nästa dag skulle vi åka till en pool och bada. Vi hade tänkt oss lite kulturella saker innan vi anlände, men med två överhettade barn i närmare 40 graders hetta är man inte så ihärdig med besök på museum och ruiner. Vi hade fått ett ställe rekommenderat och åkte ut dit dagen därpå, och som jag skrivit tidigare i bloggen så är det sällan jag blir berörd och imponerad numera när jag reser, men det här stället fick mig att tappa hakan. Det var så vackert och både Cristian och jag sa att det kändes som ett paradis på jorden. Det var ett helt enormt område som drevs ekologiskt och biodynamiskt. Där fanns en massa källor att bada i, man kunde fiska och paddla kajak, rida häst och vagn, spela volleyboll, gå på hike, kika på fjärilar och fåglar i särskilda parker, äta fantastisk mat osv osv. Vi var helt lyriska och ville inte gå hem. Det kostade 70 kronor per vuxen att gå in och då ingick allt förutom mat och dryck förstås, och precis allt var i toppskick. Det var ren lyx och vi skulle aldrig ha råd att semestra på ett sådant ställe i Europa. Vi åt mat på en otrolig restaurang och höll inte igen på krutet när vi beställde in maten. Det var förrätt, tre huvudrätter och dricka till det och slutnotan hamnade på 200 spänn. Och det var en mycket DYR restaurang. Sa jag att jag var hänförd?

Det var väl första och sista gången som jag fick känna mig som en rik och förnäm kvinna och jag måste säga att det kändes riktig bra...

Fortsättning följer...

                                                           Det blev en del glass för oss alla...

                                     Maya provar på kajaken med lite hjälp av Cristian

 

                                                  En av källorna med härligt vattenfall
                       

                                                       Tid för eftertanke i skuggan

                                                                             No 1!

Vi ar framme i Bolivia och vi har det jattebra! 35 grader ar dock i varsta laget vad galler varme... Vi smalter bort!

Skriver mer nar vi ar tillbaka i Chile pa lordag.

usch vad dum och otacksam jag lät i mitt förra inlägg. Jag tycker att familjen här är världens gulligaste mot oss och jag är så oerhört tacksam över hur mycket de bryr sig om oss.

Men, när det kommer till detta med sjukdomar så är det en gigantisk kulturkrock, och vi drar inte lika där för fem öre. Nu har jag lugnat ner mig dock och Nora är feberfri sedan några timmar tillbaka, så trycket på sjkhusvård har lättat något...

Imorgon måste vi gå upp tidigt för vi måste vara på flygplatsen vid 7. Ojojoj, det blir jobbigt att få upp tjejerna som är vana att sova till 9 minst. Vi får se hur mycket bloggande det blir i Bolivia för datorn lämnar vi hemma. Har jag tid över och hittar internet så kanske jag skriver något. Annars hörs vi när vi är tillbaka i Chile om fem dagar.

Hej på ett tag!

Nora har fortfarande hög feber men både Cristian och jag är säkra att det beror på den andra framtanden som spricker fram nu. Resten av familjen är håller inte med oss dock. När vi gick över till tia i morse för att säga hej så utbröt ett kackilurum av upprörda och anklagande röster när de fick höra att Nora fortfarande var febrig. Varför tar vi inte henne till doktorn? Hon kan få hjärnskador av för hög feber! Ni måste kolla henne innan ni åker till Bolivia för sjukvården där är såå dålig!

Både Cristian och jag tycker att detta är riktigt jobbigt, särskilt jag eftersom allt som rör barnens hälsa faller under mammans ansvar här i Chile och jag vet att de tycker att jag är helknäpp redan. Sedan fick de höra att jag fortfarande är dålig och då ville de skjutsa mig till akuten så jag kunde få en spruta och ta bort infektionen i magen. Jag vet inte vad en läkare ska kunna säga till mig som jag inte redan vet. Att ha diarre i tre dagar hör ju knappast till ovanligheterna, särskilt inte som turist i ett annat land. Det kan ta ett tag innan magen blir helt bra efter en maginfluensa, men här måste allt sjukt botas med läkarbesök och medicin. Att Nora redan haft feber ca sex gånger och blivit frisk alla gånger UTAN medicin, väljer man att bortse ifrån.  

Nora, som vi gett febernedsättande, svettades en del när vi var där och eftersom det dessutom är riktigt varmt idag så blev hennes body blöt. Jag tog då av henne bodyn för att svalka av henne lite men 10 minuter senare är tia där och sätter på henne bodyn igen eftersom hon kan få både bronkit och lunginflammation av att bli kall. Kall?! Ungen dryper ju av svett? Det är väldigt irriterande att ständigt bli idiotförklarad och om jag tagit av henne tröjan för att jag tror att det är bäst för mitt barn, så föredrar jag att det respekteras.

Det är alltid jobbigt när ens barn är sjuka men jag försöker att titta på deras allmäntillstånd. Nora har hög feber men ger vi Alvedon så går febern ner och då äter hon lite och är pigg och glad och hon ammar ordentligt. Som jag ser det så finns det ännu inget tecken på att något skulle vara fel med henne. Jag försöker vara trygg i det men det är svårt nu.

Imorgon åker vi till Bolivia.

Just nu fokuserar jag på Nacka eftersom jag fantiserar om att ha promenadavstånd till familjen.


Dessa 2 objekt ser ju riktigt intressanta ut:


http://www.hemnet.se/beskrivning/545351

http://www.hemnet.se/beskrivning/550715



Jag kan tänka mig något sådant för oss...

min mage är inte okej ännu fick jag nyss erfara.

Här i Chile är det otänkbart att dua någon främmande eller personer som är äldre än en själv. Detta gäller även familjemedlemmar så när jag tilltalar mina tios och tias börjag använda mig av Usted, dvs Ni. Detta har jag inte fattat till en början och jag har glatt duat alla tills jag en dag hörde att Cristian använde sig av Usted och poletten trillade ner. Men jag är ändå ursäktad, eftersom jag är utlänning och håller på att lära mig språket.

Tidigare tyckte jag att det var larvigt med att behöva nia men nu har jag ändrat mig. Jag gillar't. Det är ett bra sätt att få en persons uppmärksamhet, som man inte vet namnet på. Efter att ha gjort några hundår i matbutik i Sverige så vet jag hur trist det är att bli kallad ööh! hörru! öh tjejen! hörrududu!. Här säger man cavallero señora tia/tio (min herre, frun, tant/farbror) och det låter faktiskt så mycket trevligare i mina öron. Och Por favor är en självklarhet.

Nu tycker jag verkligen inte att vi ska börja nia folk i Sverige igen men jag tycker faktiskt att svenskarna blir allt mer ouppfostrade. Även om vi duar varandra varandra så kan man säga saker på ett artigt sätt. Ursäkta mig Kan jag få fråga en sak Kan du hjälpa mig är du snäll. Och har folk helt slutat att använda sig av uttrycket Kan jag be att få? Det enda man hör är Ge mig det Jag vill ha Jag ska ha. Tråkigt!

Nora har haft nästan 40 graders feber i natt men har ändå sovit ganska bra. Jag fick ge en supp igen på morgonkvisten då hon var brännhet och snurrade runt i sängen utan att komma till ro. Min egen mage känns bättre, men fortfarande orolig. Kramperna har inte riktigt gett med sig och illamåendet kommer och går. Jag har i alla fall ätit frukost och druckit kaffe, alltid något.


Jag får se om vi inte försöker ta oss ut hela familjen idag ändå, åtminstone en promenad. Jag får klaustrofobi här inne och Nora verkar dela den känslan med mig eftersom hon försöker smita ut så fort dörren öppnas. Hon blir allt annat än glad när vi drar in henne i lägenheten igen, stackaren.

På tisdag flyger vi till Bolivia så innan dess vill vi vara friska.

...så fick Nora feber också. Jag ser fram emot en härlig natt med andra ord.


Jag längtar tillbaka till tiden då man fick vara sjuk och ynklig utan barn som kräver sin mamma.

Jag har insjuknat i maginfluensa alt. matförgiftning. Vaknade i natt av kraftigt illamående som gick över i magkramper och otaliga toabesök. Klockan är 14 nu och min mage har fortfarande inte lugnat ner sig. Åt lite vitt bröd med smör på i morse och det gick bra. Tog två tuggor på Mayas ostpirog och fick kramper på en gång. Ajajaj!

Nora kräktes också en gång nu på morgonen men det är ju som det är med bebisar. De kan ju kräkas av lite olika anledningar. Hon är ändå pigg medan jag ligger som ett torkat katrinplommon i sängen och tycker synd om mig själv.

Nu kokar jag lite ris som jag hoppas på att få behålla för mellan toabesöken, illamåendet och kramperna är jag hungrig konstigt nog.

Upptäckte idag när jag slog på datorn att jag missat storasysters födelsedag igår... Blev lite trött på mig själv men till mitt försvar har jag lite problem med att hålla koll på dagarna här. Jag vet knappt om det är vardag eller helg och måste tänka till när det gäller månad. Det är lite förvirrande med värme i november. Hur som helst, förlåt Linda. Det duggar in rapporter om att vädret i Sverige är tråkigare än tråkigast och det gör mig på lite bättre humör. Skönt att slippa novemberblasket faktiskt. Själv har jag tagit dagens andra iskalla dusch för att svalka av mig och Nora litegranna. Snart ska vi gå gå över till tia där Maritza har födelsedagskalas. (Alla dessa kalas!) Min dag i övrigt har bestått av stranden på förmiddagen, promenad med Nora, slagit i tån exakt på mitt nageltrång så jag säg stjärnor. Nu äter jag smoothie med massa linfrön för att förhindra fler stopp i toaletten.

Det är FIESTA idag igen, kan ni tänka er? En kusin fyller år och det blir nog klackarna i taket i natt. Först kommer vi grilla lite, men grillen tänds nog först vid 23 så det blir nattamat. Efter det drar dansen igång ganska omgående och jag är 100% säker på att dessa låtar kommer att spelas ikväll:



http://www.youtube.com/watch?v=mEjs5uEYK4A Reggeaton med Tito el Bambino


http://www.youtube.com/watch?v=mTfEnncPs6U Americo, nytt stjärnskott i Chile


http://www.youtube.com/watch?v=KCalvzS5DEU La Noche. Nora älskar denna låt och skakar på rumpan hejvilt så fort hon hör den...


http://www.youtube.com/watch?v=CeG-Hbb3A0Y&feature=related La Noche igen


http://www.youtube.com/watch?v=-PXggvJQK0U Åsså La Noche igen... de är superstjärnor här. Och sångaren är en riktigt het karl om man gillar arketypen för latinamerikanska killar...

I morse skedde det som jag så länge fruktat... jag kloggade igen toaletten efter mitt toalettbesök. Jag såg med fasa hur innehållet i toan inte gick ner och hur vattennivån steg farligt högt. Jag stod kvar ett tag och stirrade ängsligt och hade lite tur i och med att vattnet ändå sjönk undan efter ett tag, så jag kunde göra ett nytt försök. Men stoppet var ett faktum och det var bara att gå ut och erkänna för Cristian att jag igen producerat en bajskorv som orsakat stopp. (Eftersom man inte spolar ner pappret i toaletten här i Chile så kan man inte ens skylla på att man använt för mycket av den varan.) Efter att ha förklarat läget utbrast jag lite skamset: Varför händer det här mig hela tiden? Cristian, den lustigkurren, vräkte då ur sig: Jag skulle istället vilja veta varför det här händer mig hela tiden? Han har förstås en poäng i det eftersom det är han som får städa upp efter mig.  Med ett enkelt handgrepp fixade han så stoppet släppte, men jag antar att han har vanan inne vid det här laget...

Hur det här ska gå när vi ska lämna denna lägenhet i december och flytta in sista tiden hos släktingar vill jag inte ens tänka på. Jag vill hem till Sverige och min egen trygga vrå (läs toalett).

Nattens jordskalv mätte 6,7 på Richterskalan. Inte så konstigt att det kändes som att sitta i en karusell alltså. De tidigare jordskalven har legat mellan 4.8 och 5.

Vi har köpt biljetterna nu! *trumvirvel*


Jag har letat åtskilliga timmar efter biljetter hem och låt mig säga att flygbranshen är en djungel. Alla sökmotorer anser att de har de billigaste biljetterna men i själva verket kan det röra sig om 10 000-tals kronor i diff mellan biljetterna. Nu satt jag i förrgår och hittade hyfsat billiga biljetter. (Det finns inga billiga biljetter till/från Chile.) Cristian var på fotboll så jag ville vänta med att köpa tills han hade kollat igenom detaljerna också. När jag skulle visa honom dagen efter så hade så klart de billiga biljetterna tagit slut och priset hade höjts med 5000 spänn. Så jag hoppade fram en vecka i tiden och hittade det billigare priset igen och köpte biljetterna. Datum för avresa är först den 27 januari så det är ett tag kvar förstås, men de sista veckorna ska vi ner till Santiago och där finns det roliga saker att göra och mycket att se.


Resrutten ser ut så här:


Santiago de Chile-Bogota de Colombia
Bogota-New York
New York-Reykavik
Reykavik-STOCKHOLM

Räkna med att vi kommer att vara halvt döda när vi kommer hem för mellanlandningen i Bogota är ca 12 timmar och mellanlandningen i New York 15 timmar... Men jag försöker se det som att det kommer att bli kul att se Bogota en snabbis innan vi kommer hem och Cristian har aldrig varit i New York. Som ni förstår så tänker vi inte fördriva tiden på flygplatserna utan försöka ta oss in till stan och turista lite snabbt. Vi kanske hinner strosa lite i Central Park och äta lite god mat istället för flygplansmaten. Jag håller redan på att fnula på vad vi ska äta i New York. Jag ska försöka köpa hem min älskade Crumb Cake från Entenmann. *slurp* Och dricka en frappuccino på Starbucks kanske... Cristian vill se Frihetsgudinnan så det ska vi försöka hinna med också. Jag längtar redan!

Fast mest längtar jag hem men det är lite lättare att andas nu när vi har biljetterna. Jag ser ljuset i tunneln...

Jag har, som jag tidigare skrivit, som vana att jag försöker komma ut på en promenad varje dag. Jag mår inte bra av för mycket stillasittande och jag tycker om att röra på mig. Dessutom är den där promenaden en stund när jag kan få tänka tankar ostört utan barn som pockar på min uppmärksamhet.

Eftersom det är så varmt här nu så har jag börjat promenera runt 7-tiden på kvällen för att slippa den värsta hettan. Det skulle kunna vara en helt fantastisk stund om det inte vore för att jävla (jo, jag menar JÄVLA) män som stör mig. Det är stört omöjligt att gå ostört här och män i alla åldrar beter sig som svin. Jag menar, de varnar t o m i vår guidebok för att chilenska män är jobbiga mot kvinnor, och vissade ställen avråder man t o m kvinnor att åka till ensamma! Jag tyckte det var jobbigt i Egypten när jag var där, men Chile är faktiskt värre i det avseendet.

Igår gled jag ner till stranden för promenaden i ett par mjukisbyxor med lite barnmatsfläckar på, en tröja i strlk XL, flip flops, oborstat rufsigt hår, osminkad och allmänt svettig och ofräsh. Jag promenerar fort eftersom jag är där för att träna, hela jag signalerar prata inte med mig för jag är uptagen, och ÄNDÅ kan dräggen inte låta bli att förstöra för mig. Män i grupp är som bekant värst eftersom de hetsar varandra och kommer med skojiga förslag åt mig som de alla gappflabbar åt och gör high five, när jag går förbi. Men också män som joggar ensamma kan inte låta bli att luftpussas eller vissla när de passerar mig. Det är inte bara jag som är drabbad, jag ser att de håller på likadant mot andra tjejer men chilenskor är säkert så van vid det där att de inte bryr sig. De ser åtminstone oberörda ut.

Det är nästan så att jag drar mig för att gå ut själv men jag vill inte låta dem förstöra detta för mig.

Vi hade precis slumrat till jag och Cristian efter att ha slökollat Harry Potter i natt, när marken plötsligt började gunga. Jordskalv igen och så här kraftigt och långt har jag aldrig upplevt det tidgare. Det höll i sig ca 30 sekunder och jag hann tänka både en och två gånger tänk om det utvecklas till en jordbävning... Det är lätt att tänka så när sängen gungar, dörren slår och rutorna skallrar. Men sedan slutade det lika plötsligt som det kom och då tilltar skallen av alla hundar som skäller som besatta. Tia kom och ringde på här också och undrade om vi mådde bra efter skalvet, så hon blev nog lite orolig den här gången.


Jag hade lite svårt att somna om sedan för jag låg och inväntade eventuella efterskalv.