Sol å lite bad!
Hur som helst värmde solen skönt och Maya ville nog gärna bada men det fick räcka med att doppa benen i vattnet. Jag fick också syn på ett par blonda tjejer på stranden och tyckte de såg europeiska ut så jag cirkulerade kring dem för att höra vad de pratade om men gav upp till slut och tågade fram till tjejerna för att fråga om de var svenskar. Jodå, jag hade rätt. Två unga tjejer från Uppsala som kuskade jorden runt. Det var lite kul att få träffa andra svenskar för jag tycker annars att jag är enda utlänningen här. Jag tycker folk stirrar ögonen ur sig när jag går gatan fram och pratar jag och Maya svenska med varandra så vänder sig alla om för att titta på oss. Det gör mig nervös och får mig att undra om jag har en snorkråka i ansiktet eller kjolen instoppad i trosan osv.
Efter att Maya tjurat och skrikit över att hon inte ville gå hem och vi hotat med indraget lördagsgodis så gick vi hem och åt en utsökt lunch med Cristians familj. Det blev stekt svärdfisk som var otroligt gott och t o m Maya åt upp allt. Sedan tjurade Maya igen och retade gallfeber på mig. Har jag sagt att hon är jobbig just nu?! Men sedan ringde en tia och bjöd med sig Maya på bio så lugnet har lagt sig, åtminstone för en stund. Jag räknar kallt med att hon kommer hinna gråta och skrika minst tio gånger till innan det är läggdags och klockan är ändå 20 nu. Allt är jobbigt för henne just nu och vi är världens dummaste föräldrar, enligt henne. Bara att be henne sätta på sig strumporna på morgonen innebär minst tre vredesutbrott. Hon har en massa ritualer för sig när kläderna ska på och strumporna bl a ska sitta på rätt sätt. Tyvärr är det omöjligt för oss att göra detta rätt och ändå envisas hon med att vi ska hjälpa henne. Och när man (oftast jag) försökt 10 gånger och hon varje gång skrikit att det är fel så blir jag tokig och börjar skrika och sedan springer Maya och gömmer sig ett tag och när hon tjurat klart kan hon komma fram och be mig sätta på henne strumpan och då helt plötsligt är det korrekt utfört och hon blir nöjd. Måtte hon komma ur den här fasen snart. Snälla?!
Jag passade på att svida upp mig och tjejerna i Marimekkoklänningarna som min man köpte åt oss innan vi åkte. Okej, Nora har en body, men åndå. Snygga va?
Min fina man behöver inga Marimekkokläder, han är snygg ändå.
Nora provar styrkan i benen och står faktiskt i flera sekunder. Hon sitter fortfarande inte stadigt och faller omkull rätt fort om man sätter henne på golvet. Vi misstänker att hon kommer att gå innan hon sitter för hon älskar när man låter henne promenera.
Mellan utbrotten är Maya så här glad och skrattig
Hurra!
Maya gör sin andra dag på förskolan som hon redan verkar tycka mycket om. När vi började spana efter en förskola så räknade jag med att det skulle ta någon månad innan hon fick börja men tji fick jag. Det tog 1 dag (!) och hon började dagen efter att vi varit där och frågat. Ibland blir man förvånad. Här är det inte tal om någon inskolning utan man tar dit sitt barn och vinkar vid dörren. Jag var supernervös för Mayas skull men det gick bra. Hon vinkade hejdå och gick in och såg förväntansfull ut. När vi hämtade henne såg hon så STOLT ut och jag och Cristian var också så stolta över vår
Nora har fått första tanden och verkar ha ont. Hon är grinig, spänner hela kroppen och ger ifrån sig korta illtjut då och då och hon vill helst vara i min famn hela tiden. Hon gillar inte riktigt när främmande människor håller i henne för hon blir rädd och börjar gråta men just nu tycker jag inte riktigt att min famn räcker till heller. Vi har gnuggat lite bedövande salva på tanden och just nu sover hon, lite oroligt dock.
Jag vaknade upp imorse och efter en blick på min mage bestämde jag mig för en promenad på stranden. Vi har varit här i 1,5 månad och jag har satt i mig lika mycket vitt bröd som jag skulle ha gjort i Sverige under ett halvår. Vitt bröd regerar här. Man äter det till frukost och till kvällsmaten här och eftersom vi äter hemma hos släktingar hela tiden så äter vi det som serveras, dvs vitt bröd. Det smakar visserligen mycket gott eftersom man köper nybakat bröd här, men det är ju knappast nyttigt att äta så mycket bröd med smör och pålägg och min mage protesterar. (Se tidigare inlägg om muterade bajskorvar.) Min mage börjar anta formen av en deg så nu när vi har något eget har jag lite planer på att variera utbudet.
MVG
Jag har haft muntlig tenta på telefon med min lärare i spanska i två dagar och tydligen är jag jätteduktig på spanska? Va?!
Det lutar åt att jag får MVG i kursen, men hon skulle kolla igenom min skriftliga tenta först. Hur gick detta till egentligen? I morse när Cristian sprang ut för att köpa ost hade jag en hel konversation med hans kusin. Jag böjde säkert en del verb fel men ändå, hon förstod vad jag sa och jag henne!!!
Me so happy! (Estoy feliz) :-)
Ps: Idag är det en stor dag för Maya för hon ska börja på en chilensk förskola. Nu ska vi iväg och köpa skoluniform.
Trevligheter!
Dessutom gillar jag att ingen surar över att det är trångt på gatan t. ex. Vill man stanna och titta på något i ett skyltfönster så är det ingen som surar över att mamman med barnvagnen tar upp plats på trottoaren. Det finns plats för alla. Ingen blir irriterad när vi går i bredd och ingen skäller ut en för att man står till vänster i rulltrappan.
Svenskar över lag är faktiskt rätt sura och ouppfostrade när det kommer till kritan. Där har vi en del att lära av chilenarna.
Åsså lite bilder...
Är detta en pojke eller en flicka? Chilenarna blir så förvirrade av färgerna på kläderna... å inga hål i öronen har flickebarnet heller. Vojne vojne.
Mjölk byggde denna där kroppen. Nora=tutt-lisa
Blasta igen!
Jora, vi ar blasta annu en gang. Elandet tar aldrig slut.
Vi var nere pa internet-kontoret for att losa detta med vart stulna modem. Vi tankte att vi far val betala den dar hutlosa summan for att fa internet igen. Vi far da veta en del nyheter kring vart abonnemang. Nar vi köpte uppkopplingen av forsaljaren hade vi ett ydligt krav: Abonnemanget skulle kunna avslutas med en manads varsel.
Inga problem, sa forsaljaren. Jag fixar det men ni maste betala for 3 manaders forbrukning i forvag. Detta gick vi med pa och betalade och skrev pa pappret.
Utan var vetskap har forsaljaren sett till att vi ar bundna pa ett abonnemang pa 18 manader och de tre forsta manaderna som vi trodde vi betalat for, stammer inte heller. Det var en summa for nagot annat som jag inte fattade. Jag maste saga att marken gungade lite under mig nar jag sag vara pengar bara flyga ivag. Alternativen var att avsluta abonnemanget for flera tusen kronor eller kopa ett nytt modem for lite mindre pengar och kunna surfa, men anda vara bundna i 18 manader. Vi valde det senare alternativet men det smartar mig. Cristian tittade pa mig och sa: forstar du nu varfor jag inte vill bo i det har landet?
Ar det nagon som forsoker saga till oss att ge upp och aka hem? For det kanns sa?
/En mycket ledsen familj
Vi ger upp snart...
Det som jag ar mest ledsen over nu ar att alla bilder pa Noras forsta tid ar borta och en hel del andra bilder som vi inte tankat over pa var andra harddisk. Fy, vad ledsen jag blir nar jag tanker pa det.
Damen med lagenheten ringde i lordags och hade lagenheten klar, hor och hapna. Vi packade grejerna och begav oss dit igar for att antligen flytta in i vart nya hem. Jag tankte mig att vi skulle korka upp champagnen som vi annu inte oppnat for att fira detta tillfalle. Vi klev in genom dorren och odoren som slog emot oss var smuts och svett. Den var inte stadad for fem ore och i koket var det fullt av dod ohyra, golvet var svart av smuts och sangarna ska vi inte prata om. Vi bestamde oss for att inte flytta in. Det var vidrigt!
Sa nu star vi utan lagenhet igen. Motgangarna tar aldrig slut. Vart modem som blev stulet visade sig bli en dyr historia att losa. Det jakla skitbolaget kraver 1000 kronor for att ge oss ett nytt modem! Vi kan valja att betala ca 700 istallet men da far vi en samre uppkoppling. Sa dalig service att man baxnar. Jag hade kunnat ta en avgift pa 200, men tusen kronor?!
Vidare fick vi ett erbjudande om en ny dator fram nagra grannar som lat bra. Cristian gick nasta dag over for att fraga grannarna om datorn och da hade den blivit lite dyrare (saklart) men anda hyfsat billig fortfarande. Jag tankte naivt att det var ju trevligt och generost att ge oss ett sa bra erbjudande nu nar var egen dator blivit stulen och blev lite rord. Inte Cristian som gick ner till stan och hittade inte mindre an tre likadana datorer som var betydligt billigare. Han fotade datorerna och konfronterade grannarna med de priserna och da fick han hora att de maste ha sankt priserna i stan, men att vi nu kunde fa datorn annu lite billigare... I slutandan var det inte ett generost erbjudande utan de sag en chans saklart att tjana pengar pa oss. Ingen gor nagot gratis har. Alla skor sig pa alla.
Nu har vi en chilensk dator i alla fall sa ni far sta ut med att lasa utan svenska bokstaver. Vi har fortfarahnde inte fatt ut nagra forsakringspengar. Det strular.
Jag langtar hem till tryggheten och ett fungerande samhalle.
Argh!
Och lagenheten da´ra... Tja, den har vi inte fatt tillgang till. Vi skakade hand pa den 1:a juli men damen i lagenheten horde aldrig av sig sa vi ringde upp den 1:a och fragade vad som hande och da ursaktade hon sig och sa att hennes dotter inte stadat och att vi skulle fa lagenheten sent pa kvallen. Vi vantade lange pa kvallen att hon skulle hora av sig men gav till slut upp. Dagen efter ringde hon aldrig upp heller sa Cristian fick ringa upp och fraga. Hon skyller fortfarande pa att dottern vagrar att flytta och stada sa nu ar det nya budet pa lordag. Jag tvivlar! Men nu har vi bestamt att om vi inte far den pa lordag sa har hon tills pa sondag klockan 14 pa sig att ge oss lagenheten. Annars vill vi inte ha den. Tyvarr sa vill vi ju ha den sa vi far verkligen hoppas att hon fixar detta.
Jag ar saklart rasande over detta och svar sa det osar om det nar Maya ar utom horhall. Cristian ar mer fordragsam och lugn. Som vanligt alltsa. Men jag kan inte lata bli att bli sa forbannad pa folk som inte vet hut!
Tills vidare ar vi inhysta hos farmor och lopporna festar pa mig varje natt. Jag sprejade lite igar men jag ska spreja betydligt mer idag. Nar jag vaknar pa natterna sa kanns det som om det kryper pa mig. Buhu!
Igar var jag sa sur pa lagenhetsdamen och loppbetten att Cristian gjorde det enda ratta: Han tog mig till ett café i stan och bjod mig pa kaffe och tarta. Jag blev betydligt lugnare och gladare pa en gang. Sedan gick Cristian och tatuerade in Nora pa armen, bredvid Mayas namn. Hade garna visat bild men jag kan inte ladda upp nagon pa denna dator.
Om ni undrar over typsnittet sa ar det datorns fel.
JAVLA TJUVAR!!!
Jag tror att ni har forstaelse for att bloggen inte kommer att uppdateras lika ofta.
'Hemma' igen!
Bussresan vara lätt som en plätt den här gången. Nora överaskade och sov i 3 timmar på en gång. Hon sover annars alltid i typ 40 minuter varannan timme under dagarna. Det visades en bra (OBS IRONI!) film också, en film som hela familjen kunde sitta och njuta av. Fast & Furious med Van Diesel. Filmen innehöll allt sådant som jag inte tycker att Maya ska se, som skottlossning, mord, slagsmål och nakna brudar med silikontuttar som hånglar med varandra. Som tur är var intresserade sig aldrig Maya för filmen utan somnade rätt snart hon också.
Nu ska vi äta frukost.
Flyttfirma AB!
Vi har agerat flyttfirma här i Antofagasta då Marcela med familj blivit med nytt hus. Den här flytten har varit planerad sedan länge men inte en pinal var packad i lördags då vi vaknade. De ville heller inte packa ner något i kartonger utan ville flytta allt i två personbilar, genom att köra fram och tillbaka. Behöver jag säga att flytten fortfarande pågår och nu är klockan halvelva söndagkväll. Cristian ser så trött ut att det gör ont i mig. Han har lyft, burit, kört och monterat i två dagar och dessutom lagt nytt golv i nya huset på nätterna. Han kom hem 6.30 på morgonen i lördags efter att ha lagt golv hela natten och sedan skulle han upp efter några timmars sömn och flytta. Pust!
Imorgon åker vi hem till Iquique och det ska bli skönt. Maya är lite trött på lillkusinen här också och behöver ett litet break. Han slåss och bits rätt mycket just nu så man får passa Nora varje vaken sekund men Maya har dessvärre råkat illa ut flera gånger.
Nu sover Maya bredvid mig i sängen och Nora ska strax ammas till sömns. Skriver mer imorgon.
Ciao!
Ps: Grattis pappa på födelsedagen i efterskott.
Prutning!
Själv har jag försökt att plugga spanska/skriva tackkort/underhålla Maya, allt på samma gång vilket resulterade i att jag började skrika på Maya när hon hällde ut en skål med chips. Jag fick skamset be henne om ursäkt när jag lugnat ner mig. Varför ska jag alltid ha tusen bollar i luften? Jag blir i alla fall inte särskilt glad när problemen hopar sig, som t ex sviktande internetuppkoppling, och det går ut över min familj. Skärpning alltså!
Nestlés imperium!
Jag skulle säga att Nestlé är det största aktören här på matmarknaden över huvud taget, inte bara på barnmat. Allt, och då menar jag allt, är berikat med mängder av socker. Vi har bl. a fått stränga order från Marcela att ge Lorenzo hans 'mjölk' klockan 4 varje dag. Jaha, tänker du. En flaska mjölk är väl en flaska med mjölk. Big deal? Jo, det är en big deal för på första plats i innehållsförteckningen på denna 'mjölk' står socker. Luktar man på 'mjölken' så luktar det godis. När Lorenzo har druckit sin 'mjölk', som för övrigt är rosa, så blir han helt överaktiv och far omkring så man blir alldeles trött. Att det skulle vara på grund av 'mjölken' är det nog ingen som tänkt på här.
Cristian tog försiktigt upp detta med socker lite försiktigt vid lunchen i förrgår. Han undrade bl. a varför de inte ger honom vanlig mjölk istället för en rosa sockermjölk. Marcela förstod inte riktigt vad han menade. Den här mjölken var inte vilken sorts mjök som helst, den var framtagen särskilt för barn i hans ålder och hade viktiga vitaminer, bl. a vitamin A & D.
Och det är precis där som skon klämmer. Nestlé har marknadsfört sina produkter så hårt att folk tror att barnen måste dricka/äta deras produkter för annars får de näringsbrist. Att vanlig mjölk faktiskt innehåller vitamin A & D pratar man tyst om. Alla produkter är sockrade till max och smakar, vanilj, jordgubbe eller choklad. Och om man vill sitt barns bästa, och det vill man ju, så ger man sitt barn dessa speciellt framtagna produkter.
Lorenzo får den här mjölken på eftermiddagen, på kvällen och på natten. Jag har inte frågat förstås men jag är rätt säker på att de inte borstar hans tänder efter att han druckit upp sin flaska på natten= karies. Dessutom gör man rätt snabbt slut på en förpackning med 'mjölk' och så får man bege sig till butiken och köpe en ny förpackning med choklad- jordgubbs- vaniljmjölk= Nestlé blir rikare.
Jag skulle mer än gärna fortsätta med min bojkott av Nestlé men här i Chile kan jag inte göra det för jag behöver handla mat till Nora och vi är hela tiden på resande fot och jag kan inte laga mat till henne då. Men jag kan lova att bojkotten fortsätter så fort jag satt min fot på svensk mark igen. För nu har jag verkligen sett konsekvenserna av Nestlés produkter på plats. Barnfetma och dåliga tänder är allvarliga problem. Nestlé smiter ifrån sitt ansvar och hävdar att de bara vill barnens bästa. De ljuger.
PS: Men jag kan lova att inte köpa någon 'mjölk' åt Nora.
http://hem.passagen.se/host00/nestle.html
Inga fler barn, tack!
Efter att ha provat på livet som 3-barnsmor nu i några dagar så måste jag säga att jag inte vet om jag vill ha fler barn än dem jag redan har. Två barn är mycket jobb men jag hinner ändå pyssla med lite andra saker medan Nora sover och Maya leker med sina sker. Med en sjövild 2-åring (Lorenzo) som är precis överallt så finns det ingen tid alls att göra någonting. Jag vågar inte lämna honom själv mer än någon minut, för det händer så mycket med honom. Han har ett gott hjärta och är supergullig med både Nora och Maya. Men Lorenzo har inte riktigt förstått att han är dubbelt så tung som Nora t. ex så när han vill krama henne så lägger han sig helt sonika på henne och ser så nöjd ut medan Nora blir helt tillplattad...
Idag har vi varit inne i stan och kikat runt lite. Vi bestämde oss för att äta på restaurang till lunch och tågade morskt in med tre barn. Lorenzo sov till en början men vaknade medan jag vaggade Nora till sömns. Nora sov sedan i vagnen och Cristian och jag försökte snabbt äta medan vi försökte få Lorenzo och Maya att äta. Mitt i en tugga vänder jag mig mot Lorenzo och ser då att han tar i för kung och fosterland för att göra lite mer plats i magen, så att säga. Maya deklarerar också att hon behöver bajsa naturligtvis i samma veva men min kära man tar frivilligt på sig att fixa med båda barnen så en liten stund har jag för mig själv att njuta av maten. Det smakade gott.
Igårkväll var vi inne i stan och åt en completo. Chiles svar på korv med bröd. Smakade sådär och den var alldeles för stor om du frågar mig.
Kolla in Mayas beundrande blick!
Vi har gett upp napparna. Nora har gått över till att suga på tårna och tummen istället. 
Ilska!
Vad har hänt med min 4-åring egentligen? Hon har förvandlats hon till världens jobbigaste, gnälligaste och suraste unge och jag står inte ut känns det som. När hon börjar dagen med att prata med sin knarrigaste gnällröst så känner jag irritationen väckas i mig på en sekund. När hon sedan får typ hundraelva utbrott varje dag á la tonåring så vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Hon suckar och stönar åt mig och Cristian, smäller i dörrar, springer iväg från oss när hon blir arg osv.
Jag tycker vi har försökt allt. Vi ignorerar dåligt beteende, vi uppmärksammar dåligt beteende. Vi förklarar och pratar om hur vi vill ha det, vi låter henne vara delaktig och bestämma ibland och ibland så bestämmer vi, berömmer henne uppmärksammar henne, vi gör särskilda aktiviteter med henne osv osv. Och ändå surar hon. Hela dagarna känns det som.
Otack är förälderns lön.
Världens suraste mamma & världens jobbigaste 4-åring!
Machu Picchu?
Angående höga höjder så kommer vi att flyga till Cusco och vara i staden några dagar så att vi gradvis vänjer oss vid den höga höjden. Det ska tydligen inte vara några problem då. Åh, vad kul det ska bli!
Vart ska vi åka?
Idag har en stod del av dagen ägnats åt att klura ut vart vi ska åka egentligen när jag och ungarna måste förnya vårt turistvisum. Jag valde att inte skaffa uppehållstillstånd för mig och tjejerna eftersom det var både dyrt och krångligt. Inte nog med att vi skulle skriva en uppsats på spanska om våra förehavanden i Chile, vi skulle bl. a också skaffa läkarintyg på att vi var friska vilket skulle kosta över 10 000 spänn. No gracias! Vi får stanna 3 månader på turistvisum och sedan måste vi resa över gränsen och när vi åker in i landet igen får vi stanna 3 månader till. Detta får göras två gånger.
Så nu är frågan vart vi ska åka. Vi pratade hela kvällen igår och hela förmiddagen idag om att åka till Machu picchu. Både Cristian och jag vill verkligen åka dit, det vore en fantastisk upplevelse. Men, i sådana fall tror jag att vi måste flyga dit (Cusco) och det är mycket dyrt. Att åka buss dit från Lima t. ex känns inte som ett alternativ med två barn då det är serpentinvägar och tar ca ett dygn. Dessutom så vet vi inte hur det är med höga höjder och barn. Jag menar, vi kan ju inte gärna ge ungarna en brygd på kokablad som hjälper mot besvär som uppkommer vid höjdskillnader! Nä, vi får ta den resan när ungarna är utflugna enligt Cristian. Men då ska jag vandra längs Inkaleden också och inte ta bussen hela vägen. Joo, Cristian!
Vi pratar också om La Paz i Bolivia och Lima i Peru. Flyg förstås. Förslag på andra pärlor mottages tacksamt men det måste vara barnvänliga resor.
Idag tog Cristian ungarna till ett lekland och jag strosade omkring i ett shoppingcentrum med en sovande Nora. Bäst som jag gick där så slog det mig plötsligt att jag förstod vad folk omkring mig sa när de pratade med varandra. Inte allt förstås, men ändå. Det var en häftig känsla att ha hittat nyckeln till ett annat språk. Fast det är fortfarande jobbigt att prata och tyvärr så drar jag mig för att säga saker på spanska och använder mig av Cristian på tok för mycket. Men för varje dag blir det lite bättre. Maya gör också framsteg varje dag och hon tror att vi kommer att glömma bort svenskan fast jag försäkrar henne om och om igen att så inte är fallet.
Vilket hundliv!
Hemma i Sverige brukar jag tänka ibland att det vore allt bra härligt att vara hund ändå. Man blir ompysslad och bortskämd och kan sova bort hela dagarna utan att få dåligt samvete. En hund är sannerligen människans bästa vän i Sverige. Men jag skulle inte för allt i världen vilja vara hund här i Chile. Här känns det ibland som om hunden är människans fiende. Det stryker omkring gatuhundar precis överallt här, som letar efter föda, jagar bilar, skäller på folk/hundar, leker med andra hundar osv. De flesta är i bedrövligt skick. De är magra och smutsiga och fulla av loppor. Ofta har de en eller flera skador på kroppen också, kanske haltar de eller saknar ett ben/fot. En del har så ont i benen att de kan knappt kan stödja på dem och ändå ser man dem kämpa på steg för steg. De måste om de vill överleva.
Förutom gatuhundarna så har nästan alla chilenare som bor i hus en egen hund på bakgården och jag tror nästan att det är mer synd om de hundarna. De får visserligen mat regelbundet men de lever ju helt isolerade från både människor och andra hundar och det enda de har att göra på dagarna är att svara på skall från andra hundar och sova. Cristians farmor har en egen hund, Perla, som bor på bakgården. Hon kommer enbart i kontakt med oss när vi tvättar eller behöver hämta sopborsten. Hon blir så glad att hela kroppen rister när vi kommer ut dit och hon ställer sig på baktassarna och fullkomligt klistrar sig på en i hopp om att man ska klia henne. I början tyckte jag synd om henne men sedan blev också hon irriterande eftersom hon är så smutsig att man (jag) inte riktigt vill ha henne nära. Men jag tror att hundar liksom människor behöver kroppskontakt för att må bra så jag har börjat att klappa henne med foten när jag har något ärende ut dit och även om det känns lite konstigt så älskar hon det. Men riktigt ser hur hon njuter av beröringen, stackaren. Och när jag började med att klappa henne så slutade hon också att vara irriterande. Herregud, allt hon ber om är lite kärlek, det är knappast för mycket begärt!
Då måste det väl ändå vara bättre att vara en gatuhund och leva ett hårt och kort liv tillsammans med andra hundar än att leva ett långt och tryggt liv helt isolerad på en bakgård?
Det är märkligt ändå hur snabbt man vänjer sig vid elände? Men man måste på något sätt värja sig emot känslorna för det går inte att tycka synd om alla hundar. Då skulle man inte få göra annat. Kanske är det därför de blir så irriterande också till slut för de är där hela tiden och pockar på min uppmärksamhet när jag försöker att inte låtsas om dem.
Jag är sjuk!
Vad har jag gjort för att förtjäna denna mage?
Det blev en dag på stranden...
Min mage kapitulerade idag med en trött suck. Jag har bälgat i mig vatten och motionen gjorde säkert sitt till. Tror jag gick ner 3 kilo i vikt på köpet... Jag känner mig som en ny människa. Noterar intresseklubben i Sverige? Nästa krämpa jag ska ta upp är nageltrång. Jodå, jag är drabbad av det också. Men det får bli i ett senare inlägg.
Maya med Lorenzo, Jorge, Marcela och morfar Jorge
