Sugen!
Ätbara saker jag saknar:
-Jordnötssmör UTAN SOCKER (Finns fem olika j-smör här men alla innehåller en massa jox plus socker.)
-Marabous mörka choklad, den med över 90% kakaohalt. (Finns bara 72% här.)
-Grovt bröd (Brödkulturen här är vitt bröd. Finns formbröd med några stänk av grahamsmjöl. That's it.)
-Turkisk yoghurt
-Haloumi, fetaost och andra hårdostar (Utbudet är mycket magert, man äter Gouda. Punkt!)
-Krossat linfrö (bara sett hela och dessa måste ju blötläggas för att ge effekt och slajmet som bildas är verkligen URK.)
- En ugn (Jag saknar verkligen mina brödbak och att kunna slänga ihop en kladdkaka till familjen.)
Maya saknar:
Mörk choklad
Havrefras
Läkerol tablettask smak Salvi
Nora saknar:
Majsbågar
Smörgåskex (dvs saker som 'smälter' i munnen men som ändå är något hon kan sysselsätta sig med vid matbordet
Lite skojig barnmat (å här är det mitt eget fel som inte bara börjar stöka och böka på kokplattorna.)
Förlåt!
En uppriktig ursäkt kommer här till alla föräldrar som har svårt för att avlägsna sig från förskolan när deras barn gråter. Jag visste inte själv hur det kändes eftersom Maya aldrig egentligen varit särskilt ledsen när vi lämnat henne. Visst har det kommit någon tår då och då, men inte så farligt ändå.
Igår grät hon redan vid lunchen och ville absolut inte gå dit och uniformen vägrade hon sätta på sig. Egentligen ville jag bara låta henne vara hemma med oss, men samtidigt så skulle det bli samma visa alla dagar, om hon 'slipper' gå en dag. Vi övertalade henne att sätta sig i bilen men hon behövde inte sätta på sig uniformen. När vi körde upp på uppfarten till förskolan började Maya gråta igen och hon var verkligen ledsen och sa att hon inte ville gå. Det var otroligt känslosamt och jag var på vippen att börja gråta själv men jag stålsatte mig och deklarerade lugnt att hon skulle gå idag och att vi skulle hämta henne efter några timmar. Hon grät och grät men efter ett tag kom en av tiorna (fröknarna) ut och plockade upp henne i famnen och efter ett tag kunde vi gå. Men det var svårt att lämna henne där... Tänkte på henne hela tiden och undrade hur hon hade det.
När vi hämtade henne så var hon glad igen och hade haft kul och som en liten uppmuntran frågade jag henne om det var något särskilt hon ville ha med sig till förskolan dagen efter som mellanmål. Hon valde kakor, eftersom många av barnen tydligen har med sig kakor till mellis trots att man inte får egentligen. Således har Maya med sig 3 kakor, en banan och en flska vatten till förskolan idag och hon var glad när hon gick dit. Inga tårar eller tandagnisslan.
Ibland fungerar det alldeles utmärkt med mutor.
Svenska konsulatet: Ett skämt!
Igår åkte Cristian dit igen eftersom han måste få sin identitet intygad från svenska konsulatet i och med att vissa myndigheter kräver det i samband med svärmors bortgång. Samma man på konsulatet hävdar återigen att han inte kan göra något och att Cristian måste kontakta ambassaden i Santiago, 2 timmars flygresa härifrån!
Nu är frågan: Vad gör den mannen egentligen på sin arbetsplats? Det är med all säkerhet ett välbetalat jobb och inte kan han ha särskilt mycket att göra eftersom det inte är så många svenska turister som hittar hit. Och när det väl kommer några svenskar (vi) som behöver hjälp, så nekar han oss den. Helt värdelöst och jävligt irriterande!
Jag känner att jag måste kontakta någon i Sverige och berätta hur den här mannen beter sig. Varför ha ett konsulat till ingen nytta?
Grrrrrrr!
Dagishämtning!
Sedan visade Maya oss mer av dansen de övar på inför uppvisningen. Hon ser för gullig ut när hon gör stegen. Som vanligt har vi inte behövt göra många knop för att fixa dräkten åt henne, som tjejerna ska ha på dansen. Tia Sandra och Cristians farmor letade fram en dräkt ur gömmorna och Tia ska sy in den lite bara så kommer den sitta perfekt.
El jardin!
Vi får avvakta och se hur det går helt enkelt.
Mayas skoluniform. Hon är inte helt såld, om jag säger så.
Festligheter och moderskänslor!
Jag och Cristian kom faktiskt ut igår, mot all förmodan. Visserligen stämde inte schemat riktigt, vi var inte på klubben/discot/restaurangen förrän halvett och då var jag inte på toppenhumör, dels för att det alltid blir så himla sent när man ska ut här och Nora har aldrig varit ifrån mig på natten. Dels för att Nora var lite ledsen när vi gick. Mina hormoner löpte gatlopp med mig och jag måste erkänna att jag var gråtfärdig och beredd att kasta in handduken och stanna hemma...
Men till slut gick det bra ändå men jag pendlade mellan känslorna, 'det här var ju riktigt trevligt' och 'varför tvingar de ut mig när jag bara vill vara hemma med mina barn?'. Jag hade pumpat ut en hel flaska med mjölk och Tia Sandra hade lovat att ringa när det inte gick längre (hon sa uttryckligen att jag inte skulle komma hem förrän hon ringde mig), men vid halvfyra så klarade jag inte att stanna kvar längre. Jag oroade mig för mycket och jag måste dessutom orka vara en mamma dagen efter. (Jag ser hur snusförnuftig och präktig jag låter men det skiter jag fullkomligt i.)
När vi kom hem låg Nora och sov och hon hade inte vaknat en endaste gång så mjölken hade tia inte ens behövt ge. Det var kul att höra. Jag har redan sagt till Cristian att jag vill gå ut igen. Men den här gången med honom enbart och då vill jag gå ut och äta runt 20 istället för vid midnatt. 
En mallgroda som ställer sig upp precis hela tiden. Sitta är för amatörer. 
En nervös mamma och en mer cool pappa innan utgång, Värt att föreviga tyckte jag.
Utgång ikväll!
Ridå!
Koriander!
Cristian hånskrattade åt mig när han såg min min.
Torsdag!
Vi vaknade upp till en chilensk vinterdag, dvs ungeför som en svensk sommardag. Maya och Nora fick plocka fram baddräkterna och så knatade vi ner till stranden. Visserligen badade ingen av dem men Maya sprang omkring i vattenbrynet och Nora åt sand och kröp omkring. Själv satt jag och huttrade vid vagnen iklädd byxa och kofta, jag är lite mer frusen än resten av min svettiga familj. Men efter att ha promenerat mig varm på stranden så kunde jag klä av mig koftan åtminstone. Men någon baddräkt var det aldrig tal om för min del.
Vad gäller Mayas utbrott så är det verkligen värre än någonsin. Jag orkar snart inte längre, åtminstone känns det så. Mayas två första år var så otroligt lätta, vid 3 blev det lite mer utmaning med trots bl. a, men ändå ingenting mot hur det är nu. Jag misstänker att hon fått en släng av Tourettes syndrom och ADHD för hon är så utåtagerande gentemot mig (slåss, sparkas och rivs) och är samtidigt verbalt otrevlig och vräker ur sig alla otrevligheter hon kan, vilket i och för sig inte är värre än dumma/äckliga,fula mamma. Det är BARA mig hon slår och jag är så trött på det. Varför? Hon är grinig och låter som en knarrig dörr alternativt mistlur större delen av dagen.
Konversation 1:
Jag: Maya kom, vi ska gå hem nu.
Maya: Nej, jag vill inte.
Jag: Jo, vi måste gå hem nu för nu har vi varit här i flera timmar och tia väntar med maten.
Maya: Men ååååh jag vill inte gå hem dumma mamma buääääääääää skriiiik då tänker jag slå dig aaaaaaaaaaaaiiiiigaaaahhhhhh polisen kommer å tar dig mamma för du är dum gnäääääääääällllll!!!!
Konversation 2:
May: Jag vill torka av mig mamma. (med sin knarrigaste röst.)
Jag: Okej, men gå och skölj av dig sanden först så att inte handduken blir smutsig.
Maya: (bryter ihop och slänger sig på marken) men åååååååhhhhhh, jag orkar inte mammma. dumma dig eeeeehhhhhhhhhhwaaaaaaaaaaaaskriiiiiiiikgaaaaaaaaaaahhhh.
Konversation 3:
Jag: Ät upp din mat, Maya.
Maya: Men jag orkar inte mer.
Jag: Okej, men om du blir hungrig om 10 minuter (händer jämt) så är det den här maten som gäller. Det blir inga smörgåsar, frukter eller något annat. Bara mat. Okej?
Maya: (River mig på armen och sparkar mig på benen) Du är dum mamma skriiiiiiiiiiiiiiiiiiiiik gnääääääääääääääääällllllllll gaaaaaaaaaaaaaaaaaahhhhhh.
Förstår ni hur jag har det?
Nannyakuten: Ring mig. Okej?!
Camila, Maya och Javiera busar. 
Jag njuter av en lugn stund för mig själv. 
Nora käkar sand. 
Familjemys!
Första doppet!
I övrigt har det inte hänt så mycket idag. Håll tillgodo med badpojken nedan.
Tusan också!
Tia och alla andra här tror verkligen på fullaste allvar att barn blir sjuka av lite regn och kyla.
Kryddan som Gud glömde!
Här i Chile tillagar man nästan all mat med just koriander. Det är för sorgligt. Goda, mustiga grytor och soppor som smakar underbart om det inte vore för att jag måste pilla bort koriandern. Inte vågar jag säga till heller att jag inte gillar den för nu har det gått så lång tid att det vore pinsamt om jag skulle krypa till korset om säga sanningen.
Vår lya!
Fördelen med att bo större är att man kan sprida ut sakerna på en större yta.
Idag var vi uppe en sväng på Alto Hospicio och lunchade med farmor på La Feria. Vi åt 'dagens meny' och det var kycklingsoppa till förrätt och köttgryta med ris till huvudrätt. Till det sallad och bröd. Det var verkligen gott även om förhållandena var minst sagt spartanska. Kalaset kostade oss 23 kronor per skalle så vi blev inte heller ruinerade.
Sedan åkte vi hem igen, hämtade Mayas cykel och gick ner till strandpromenaden för att Maya skulle få cykla. Hon cyklade också i kanske fem minuter, sedan ville hon springa i sina klackskor. Hon liksom stampar med fötterna så att alla ska höra klappret. Tokfian! Sedan hann vi bråka ungefär femtioelva gånger med henne innan vi cyklade hem igen. Jag måste säga att just nu längtar jag efter att skollovet ska vara över så att hon kan börja på förskolan igen. Jag behöver ett break från henne och hon från oss. Nu har vi tillbringat nästan två månader med varandra non stop och det börjar tära lite på oss alla tror jag. Jag och Cristian småtjafsar också och så bråkar vi båda två med Maya när hon får sina utbrott. Jag förstår att vi är som en ventil för hennes frustration i detta nya land och hon behöver bråka av sig lite. Men åh, vad jobbigt det är att vara förälder ibland.
En argbigga!
Lägenheten! Vi har t o m lyckats klämma in en liten säng som Maya sover i på nätterna och så ligger Nora i den på dagarna och då fungerar den som ett fängelse. Det går inte att lämna denna unge utan uppsikt en sekund för hon tuggar på allt med sina små sockerbitar till tänder.
Nora i fängelset.
Kalas!
En kusin tiill Cristian fyllde 1 år och hade maskerad och tjejerna var bjudna. Maya fick ungefär 7 olika alternativ men ville inte klä ut sig till något först men valde till slut att klä ut sig till Belle i Skönheten & Odjuret och Nora var ett lejon. De var hur söta som helst och Maya var mycket nöjd med sina klackskor som klapprade när hon gick. Visserligen var de inte lika höga som Emblas klackskor kunde hon konstatera. Men ändå, de klapprade.
Alla ni som tycker att det är jobbigt med barnkalas i Sverige borde gå studiebesök på ett barnkalas här i Chile. Musik på hög volym, packat med vuxna och barn, trångt som tusan och galet mycket sötsaker. Jag måste säga att jag blev lätt förskräckt när jag såg allt som erbjöds. Först vill jag säga att jag på intet vis är sockermotståndare. Vi fikar mycket i min familj och Maya dricker ibland chokladmjölk till frukost osv. Men kalasen här är bara för överdrivna. Vi hann inte mer än att komma in genom dörren förrän vi alla fick ett varsitt kakfat i handen med inte mindre än 9 kakor på till var och en. Sockerkaka, citronmarängpaj, munk osv. Läsk fanns i obegränsade mängder. Innan Maya hann ta sin första tugga kom en tia rusande och frågade varför vi inte åt något och hällde upp chips på två tallrikar och uppmanade oss att åta. Hon frågade vad Nora ville ha och såg inte riktigt nöjd ut nör jag sa att hon bara skulle ammas. Aldrig i livet att jag häller upp läsk i en nappflaska och ger henne som de gör här! Vidare kom värdfolket ut med stora fat med friterade ostpiroger, chips, mer kakor, ostbågar, äggsmörgåsar, mer läsk och till sist två enorma chokladtårtor som portionerades ut i flera omgångar. alla barn fick dessutom varsin proppfylld påse också med snask.
Nej, jag blir bara ledsen och illa berörd när jag ser så mycket skräpmat tryckas i barnen och naturligtvis är det ingen slump att många av barnen redan hade ett alarmerande högt BMI. Inte nog med att et är på tok för mycket sötsaker, det måste ju kosta en förmögenhet att hålla i ett kalas här. Förra gången vi var här var vi också på kalas och det var lika galet så det här kalaset var inget undantag. Nora fyller år i december så vi kommer att behöva hålla i ett kalas själv men jag och Cristian har redan bestämt att ppå det kalaset kommer vi bjuda på mat först sedan tårta och fiskdamm. Många kommer säkert att tycka att det är ett konstigt kalas och att det är synd om barnen som inte får något godis...
Jag får försöka stålsätta mig redan nu för att inte falla in i ledet. 
Kolla in mitt krampartade leende... Hahaha! 
Luciana, Nora, Maya och Jorge Patricio. Båda kusiner till Cristian. 
Man vet att man är i Chile...
Nog om det. Igår åkte vi till La Tirana på morgonen och vi kom iväg hyfsat tidigt, någpn timme försenade bara. Resan dit tar ca en timme med bil och några poliskontroller såg jag inte skymten av. Tjejerna som skulle pilgrimsvandra släppte vi av en mil utanför staden, för att de med många andra, skulle vandra den sista biten till fots.
Jag hade blivit varnad innan för att det skulle vara mycket varmt på dagarna och svinkallt på nätterna men jag trodde att det var lite överdrivet. Herregud, La Tirana ligger ju bara en timmes resa från Iquique och här är det ju inte så varmt på dagarna. Vad fel jag hade: det var otroligt varmt och efter en timme sprang vi och köpte isglass eftersom man fullkomligt smälte bort i värmen. (Kylan på natten stämde dock inte alls och typiskt nog hade vi på mina svärföräldrars inrådan tagit med vinteroverallen från Sverige eftersom kylan skulle vara så hemsk.) Ganska omgående fick vi gå och köpa flipflops till Cristian och solhattar till mig och Maya. la Tirana ligger mitt i öknen och det finns ingen som helst svalka, det blev jag snabbt varse.
Hur som helst. Cristian och jag gjorde stan vilket tog ungefär 10 minuter, sedan började väntan på att tjejerna skulle anlända. En mil hade jag och kvinnorna i min familj klarat av i ett nafs, vi är kända för att gå superfort. Det här visade sig dock bli en enda lång väntan. Jag tror att det tog mer än tre timmar för tjejerna att ta sig i mål och de var helt förstörda när de väl var framme. Till deras försvar ska väl tilläggas att det verkligen var varmt. (Men ändå!) Mohahahaha!
Sedan skulle vi åka till några vänners hus och äta lunch och tillbringa dagen och kvällen. När vi körde in på området dör huset låg kände jag hoppet tändas i mig. Där låg superfina små söta hus omringat av grönska och jag tänkte att det kanske inte skulle bli så tokigt ändå att tillbringa dagen i öknen. Men eftersom jag är mer van vid de chilenska förhållandena nu så blev jag inte heller förvånad när vi körde förbi de fina husen och stannade vid en sandig tomt med ett hus som precis fått upp alla väggar och tak och enbart utgjordes av cement. Det fanns inte en möbel, tapet, spegel etc. Bara cement och fönster. Och sand förstås. Att det sedan fanns en otroligt vacker pool i området hade man glömt bort att berätta för oss så vi hade inga badkläder med oss heller till vår stora förtret för hettan var olidlig.
Vi anlände ungefär halvfyra och då hade vi fortfarande inte ätit lunch och vi åt frukost vid 8 på morgonen. Jag var hyfsat hungrig och tackade gudarna för att jag ätit 2 glassar på förmiddagen. Vid halvsex var maten klar och då kunde man spela pingis eller kanske biljard för sådana saker hade värdparet packat med sig. Cristian satte sig med ett gäng och spelade kort och försökte lära mig reglerna men eliminerade ut mig rätt snabbt genom att (i gott sällskap av likasinnade) kedjeröka så jag inte kunde sitta kvar. En vidrig vana om ni frågar mig. Jag hade väl sådär kul eftersom jag inte hänger med i snacket och inte heller kan jag småprata på spanska så jag drev mest omkring och var rätt glad när vi skulle åka hem på kvällen.
Hemma hann jag sätta i mig ett halvt kakpaket innan vi gick och lade oss. Usch och fy, vad hopplös jag är. Tänk att jag är 31 år och har fortfarande inte lärt mig att jag får ont i magen av för mycket gott. När ska jag bli en sådan där vuxen som kan ta en kaka (eller avstå) och ändå vara nöjd?
Notera kycklingbenet i munnen på denna neanderthalare.
Tios bil blir välsignad. Efter det kastade prästen lite vigvatten i förbifarten på Cristian utan att han bett om det. Undrar vad det betyder? Cristan måste ha sett lömsk ut...
Den här mannen ålar in i kyrkan. Ett av många sätt att be.
Hemma igen!
Just nu har vi städat, duschat bort all sand från kropp och hår efter att ha tillbringat gårdagen i öknen (man blir LORTIG). Maya är ivrig på att komma iväg och cykla på hennes cykel som hon fått av abuela så jag får väl pallra mig ut.
Adios!
Jordskalv och havregrynsgröt!
Nytt jordskalv i morse igen, ännu kraftigare denna gång. Vi stod och gjorde oss i ordning för att gå ut när jag hör ett mullrande utifrån och sedan börjar rutorna skallra sådär karaktäristiskt. Eftersom vår lägenhet är ordentligt byggd skakade det bara lite grann men hemma hos tia tvärsöver gatan skakade det rejält och stackars Lorenzo (3-åring som tia tar hand om) satt och grät i fåtöljen eftersom han blev så rädd när den började skaka. Jag blev inte lika rädd den här gången men det är helt klart obehagligt.
Idag har jag och Cristian lagat lunch och bjudit på. Det blev en klassiker: kyckling i parmaskinka (fast det blev bacon istället). Det är alltid gott. Men det var banne mig inte lätt att hitta det som behövdes. Här lagar man t ex inte mat med grädde som ju är vanligt i Sverige. Vi gick flera varv i butiken innan vi hittade grädden och det enda som fanns var enlitersförpckningar och grädden var dessutom lite vispad (tjock) redan. Sedan jagade vi runt efter bacon som inte fanns i stora matbutiken mer än yttepyttebitar. Och i köttbutiken fanns det stora bitar a la sidfläsk men de hade ingen maskin att skära köttet med?! Till slut fick Cristian åka iväg med tia till ett ställe och hittade äntligen ett vanligt paket med bacon.
Över lag är det helt andra matvaror här. I Sverige älskade Nora min havregrynsgröt så jag gick till affären här och letade efter ett paket havregryn men det var lättare sagt än gjort. Till slut hittade jag en påse med något som liknade havregryn på ett ungefär men inte blev det någon bra gröt av det och Nora kräktes efter en sked. Provade ett annat paket med havregryn som inte heller gav önskat resultat och Nora vägrade äta. Köpte ännu ett paket som jag tyckte smakade gröt men Nora vägrar att ens öppna munnen när jag försöker med gröten så nu har jag gett upp. Den färdiga gröten här vägrar jag att prova eftersom den är så söt att man får kväljningar. Eftersom Nora inte riktigt vill äta yoghurt med frukt till frukost heller så är jag lite rådlös. Nu har hon fått fisk eller kött till frukost ibland eller så ammar jag bara fram till lunch. Någon som har några bra frukosttips till en 7-månadersbebis? Vi har provat kokt ägg men det smakade sådär, hälsar Nora. För att variera Mayas frukost köpte jag hem ett paket med något som liknade havrefras. Maya smakade en sked, rynkade på näsan och undrade varför havrefrasen smakade strössel... Flingorna var sockrade såklart och Maya gillar inte det så hon får fortsätta med vitt bröd ett tag till.
Imorgon ska vi åka till Tirana, en liten stad på 800 personer som varje år vid den hör tiden invaderas av tusentals människor som kommer för att fira någon kyrklig jungfru. Det är en stor fest med dans och ompa ompa-musik och Cristian hade sett fram emot det här mycket. Men nu har festen ställts in i och med svininfluensan och man får inte ens resa in i staden om man inte har ett hus där. Dans och dylikt är strängt förbjudet och bryter man mot detta så hamnar man i kurran hos polisen. Cristian och jag är förstås besvikna för det hade varit kul att uppleva detta men jag är glad att myndigheterna ser allvarligt på svininfluensan. Vi kommer att åka dit eftersom några av Cristians kusiner måste göra en pilgrimsvandring och då passar vi på att kika runt lite, även om vi faktiskt var där förra gången vi var här. Men det blir kul med en liten utflykt. Vi får väl se om vi kommer fram. Jag skulle inte bli alltför förvånad om polisen stoppar oss imorgon. 
La Tirana!
Jag har piercat mig!
Fortsätter hon så här så blir det ett snabbt avslut på amningen och det vill varken hon eller jag.
Ge mig styrka!!!
Maya ligger just nu och kvider, skriker och gråter över en rispa, 1 cm i diameter, på hennes fot. Enligt utsago gör den jätteont, svider och hon kommer inte kunna gå själv. Hon ligger i sängen och har så ont, så ont och blir sur på mig när jag säger åt henne att lägga av. OBS: Jag har varit inkännande och ojat mig och haft mig, tröstat efter alla konstens regler, hon har fått en bit choklad och ändå ligger och och skriker: 'ajajajajaj, det gör jätteont, mamma'!
Hon har dessutom redan haft två utbrott på morgonen och kallat mig äcklig och sagt att jag inte är fin.
Som sagt: GE MIG STYRKA! (att stå ut)
När marken gungar
Jag var själv med ungarna eftersom Cristian var på en liten fiesta hos släktingar. Mitt i natten vaknar jag av att rutorna skakar kraftigt och det är över innan jag riktigt hinner fatta vad det är. Några sekunder senare startar det igen och den här gången skakar hela sängen också. På en sekund är jag klarvaken och blir så rädd. Det var så obehagligt att känna hur marken under oss svajade. Mäktigt förstås, vilka krafter jorden sitter inne med.
Cristian säger att det ofta är sådana här skalv och att jag får vänja mig. Däremot har det inte varit en stor jordbävning på 50 år. Ska jag tolka det som att det kan dröja 50 år till eller att det snart är dags för en till?
Jag längtar efter trygghets-Sverige!
