Vi har agerat flyttfirma här i Antofagasta då Marcela med familj blivit med nytt hus. Den här flytten har varit planerad sedan länge men inte en pinal var packad i lördags då vi vaknade. De ville heller inte packa ner något i kartonger utan ville flytta allt i två personbilar, genom att köra fram och tillbaka. Behöver jag säga att flytten fortfarande pågår och nu är klockan halvelva söndagkväll. Cristian ser så trött ut att det gör ont i mig. Han har lyft, burit, kört och monterat i två dagar och dessutom lagt nytt golv i nya huset på nätterna. Han kom hem 6.30 på morgonen i lördags efter att ha lagt golv hela natten och sedan skulle han upp efter några timmars sömn och flytta. Pust! 

Imorgon åker vi hem till Iquique och det ska bli skönt. Maya är lite trött på lillkusinen här också och behöver ett litet break. Han slåss och bits rätt mycket just nu så man får passa Nora varje vaken sekund men Maya har dessvärre råkat illa ut flera gånger.

Nu sover Maya bredvid mig i sängen och Nora ska strax ammas till sömns. Skriver mer imorgon.

Ciao!

Ps: Grattis pappa på födelsedagen i efterskott.

Efter att ha provat på livet som 3-barnsmor nu i några dagar så måste jag säga att jag inte vet om jag vill ha fler barn än dem jag redan har. Två barn är mycket jobb men jag hinner ändå pyssla med lite andra saker medan Nora sover och Maya leker med sina sker. Med en sjövild 2-åring (Lorenzo) som är precis överallt så finns det ingen tid alls att göra någonting. Jag vågar inte lämna honom själv mer än någon minut, för det händer så mycket med honom. Han har ett gott hjärta och är supergullig med både Nora och Maya. Men Lorenzo har inte riktigt förstått att han är dubbelt så tung som Nora t. ex så när han vill krama henne så lägger han sig helt sonika på henne och ser så nöjd ut medan Nora blir helt tillplattad...

Idag har vi varit inne i stan och kikat runt lite. Vi bestämde oss för att äta på restaurang till lunch och tågade morskt in med tre barn. Lorenzo sov till en början men vaknade medan jag vaggade Nora till sömns. Nora sov sedan i vagnen och Cristian och jag försökte snabbt äta medan vi försökte få Lorenzo och Maya att äta. Mitt i en tugga vänder jag mig mot Lorenzo och ser då att han tar i för kung och fosterland för att göra lite mer plats i magen, så att säga. Maya deklarerar också att hon behöver bajsa naturligtvis i samma veva men min kära man tar frivilligt på sig att fixa med båda barnen så en liten stund har jag för mig själv att njuta av maten. Det smakade gott. 


Igårkväll var vi inne i stan och åt en completo. Chiles svar på korv med bröd. Smakade sådär och den var alldeles för stor om du frågar mig. 


 

Kolla in Mayas beundrande blick!



Vi har gett upp napparna. Nora har gått över till att suga på tårna och tummen istället.

Vad har hänt med min 4-åring egentligen? Hon har förvandlats hon till världens jobbigaste, gnälligaste och suraste unge och jag står inte ut känns det som. När hon börjar dagen med att prata med sin knarrigaste gnällröst så känner jag irritationen väckas i mig på en sekund. När hon sedan får typ hundraelva utbrott varje dag á la tonåring så vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Hon suckar och stönar åt mig och Cristian, smäller i dörrar, springer iväg från oss när hon blir arg osv.

Jag tycker vi har försökt allt. Vi ignorerar dåligt beteende, vi uppmärksammar dåligt beteende. Vi förklarar och pratar om hur vi vill ha det, vi låter henne vara delaktig och bestämma ibland och ibland så bestämmer vi, berömmer henne uppmärksammar henne, vi gör särskilda aktiviteter med henne osv osv. Och ändå surar hon. Hela dagarna känns det som.

Otack är förälderns lön.


Världens suraste mamma & världens jobbigaste 4-åring!

Idag har en stod del av dagen ägnats åt att klura ut vart vi ska åka egentligen när jag och ungarna måste förnya vårt turistvisum. Jag valde att inte skaffa uppehållstillstånd för mig och tjejerna eftersom det var både dyrt och krångligt. Inte nog med att vi skulle skriva en uppsats på spanska om våra förehavanden i Chile, vi skulle bl. a också skaffa läkarintyg på att vi var friska vilket skulle kosta över 10 000 spänn. No gracias! Vi får stanna 3 månader på turistvisum och sedan måste vi resa över gränsen och när vi åker in i landet igen får vi stanna 3 månader till. Detta får göras två gånger.

Så nu är frågan vart vi ska åka. Vi pratade hela kvällen igår och hela förmiddagen idag om att åka till Machu picchu. Både Cristian och jag vill verkligen åka dit, det vore en fantastisk upplevelse. Men, i sådana fall tror jag att vi måste flyga dit (Cusco) och det är mycket dyrt. Att åka buss dit från Lima t. ex känns inte som ett alternativ med två barn då det är serpentinvägar och tar ca ett dygn. Dessutom så vet vi inte hur det är med höga höjder och barn. Jag menar, vi kan ju inte gärna ge ungarna en brygd på kokablad som hjälper mot besvär som uppkommer vid höjdskillnader! Nä, vi får ta den resan när ungarna är utflugna enligt Cristian. Men då ska jag vandra längs Inkaleden också och inte ta bussen hela vägen. Joo, Cristian!

Vi pratar också om La Paz i Bolivia och Lima i Peru. Flyg förstås. Förslag på andra pärlor mottages tacksamt men det måste vara barnvänliga resor. 

Idag tog Cristian ungarna till ett lekland och jag strosade omkring i ett shoppingcentrum med en sovande Nora. Bäst som jag gick där så slog det mig plötsligt att jag förstod vad folk omkring mig sa när de pratade med varandra. Inte allt förstås, men ändå. Det var en häftig känsla att ha hittat nyckeln till ett annat språk. Fast det är fortfarande jobbigt att prata och tyvärr så drar jag mig för att säga saker på spanska och använder mig av Cristian på tok för mycket. Men för varje dag blir det lite bättre. Maya gör också framsteg varje dag och hon tror att vi kommer att glömma bort svenskan fast jag försäkrar henne om och om igen att så inte är fallet.

Hemma i  Sverige brukar jag tänka ibland att det vore allt bra härligt att vara hund ändå. Man blir ompysslad och bortskämd och kan sova bort hela dagarna utan att få dåligt samvete. En hund är sannerligen människans bästa vän i Sverige. Men jag skulle inte för allt i världen vilja vara hund här i Chile. Här känns det ibland som om hunden är människans fiende. Det stryker omkring gatuhundar precis överallt här, som letar efter föda, jagar bilar, skäller på folk/hundar, leker med andra hundar osv. De flesta är i bedrövligt skick. De är magra och smutsiga och fulla av loppor. Ofta har de en eller flera skador på kroppen också, kanske haltar de eller saknar ett ben/fot. En del har så ont i benen att de kan knappt kan stödja på dem och ändå ser man dem kämpa på steg för steg. De måste om de vill överleva. 

Förutom gatuhundarna så har nästan alla chilenare som bor i hus en egen hund på bakgården och jag tror nästan att det är mer synd om de hundarna. De får visserligen mat regelbundet men de lever ju helt isolerade från både människor och andra hundar och det enda de har att göra på dagarna är att svara på skall från andra hundar och sova. Cristians farmor har en egen hund, Perla, som bor på bakgården. Hon kommer enbart i kontakt med oss när vi tvättar eller behöver hämta sopborsten. Hon blir så glad att hela kroppen rister när vi kommer ut dit och hon ställer sig på baktassarna och fullkomligt klistrar sig på en i hopp om att man ska klia henne. I början tyckte jag synd om henne men sedan blev också hon irriterande eftersom hon är så smutsig att man (jag) inte riktigt vill ha henne nära. Men jag tror att hundar liksom människor behöver kroppskontakt för att må bra så jag har börjat att klappa henne med foten när jag har något ärende ut dit och även om det känns lite konstigt så älskar hon det. Men riktigt ser hur hon njuter av beröringen, stackaren. Och när jag började med att klappa henne så slutade hon också att vara irriterande. Herregud, allt hon ber om är lite kärlek, det är knappast för mycket begärt!

Då måste det väl ändå vara bättre att vara en gatuhund och leva ett hårt och kort liv tillsammans med andra hundar än att leva ett långt och tryggt liv helt isolerad på en bakgård?

Det är märkligt ändå hur snabbt man vänjer sig vid elände? Men man måste på något sätt värja sig emot känslorna för det går inte att tycka synd om alla hundar. Då skulle man inte få göra annat. Kanske är det därför de blir så irriterande också till slut för de är där hela tiden och pockar på min uppmärksamhet när jag försöker att inte låtsas om dem. 
 















 

Kolla tjejernas miner, syns det att de är syskon eller vad?!



Cristians snygga faster, Marcela och hennes son Lorenzo

Ojojoj, nästa gång jag snålar till det igen och föreslår en bussresa- slå mig hårt i huvudet. 6 timmar på en fullsatt buss med en bebis och en 4-åring är rätt jobbigt även om vi har begåvats med världens lugnaste barn. Efter en halvtimme på bussen ångrade jag att vi inte tog flyget ändå, 30 minuter tar nämligen sträckan Iquique - Antofagasta med flyg. Då hade vi 5½ h kvar med en Nora Piggelin och en Maya som helt plötsligt blev åksjuk och behövde kräkas på en toalett som jag 10 minuter tidigare knappt vågat gå in på. (Har en lättare form av fobi mot främmande toaletter, särskilt sådana på flyg och bussar.) Men det gick till slut ändå, som alltid. Mayas mage lugnade ner sig och hon somnade och Nora somnade i min famn. Cristian plockade fram datorn och jag tänkte ta en liten tupplur. Lång näsa! 10 minuter senare var det drogkontroll och alla beordrades ut från bussen och så fort alla började röra sig så vaknade Nora naturligtvis. Jag hade ingen lust att väcka Maya som mådde illa så jag satt trotsigt kvar med tjejerna och så fick Cristian gå ut och bli kontrollerad själv och det visade sig att ingen protesterade. Inga droger hittades heller så vi körde vidare genom öknen. Till slut somnade Nora om och sov i mer än 2 h så Cristian och jag fick sova lite också.

Lite onödig kuriosa är att det var en karlslok som flörtade med mig under bussresan, bl a när jag ammade!!! Asså, jag vill helst inte att folk ens tittar på mig när jag ammar så att ha en slemboll som går förbi flera gånger och blinkar utmananade med ögonen gör mig bara mycket irriterad. Dessutom så hade han väl ögon att se med, jag satt ju med två vilda ungar i famnen och såg trött ut= inte på marknaden längre. Cristian märkte såklart ingenting.

Nu måste jag natta övertrött Nora.

vad gott det ser ut. Pep iväg till la feria och köpte lite frukt. Vi fick 4 mandariner, 2 kvitten, 4 bananer och 4 stora gröna äpplen för ca 11 svenska kronor. Hyfsat billigt.

Kan man tänka sig, det blev ingen lägenhetsvisning! Ni må tro att jag blev förvånad när det blev inställt... Vi har blivit lovade att komma dit imorgon klockan 13 för ett nytt försök. Vi får se om det blir av då, om chilenare säger 13 kan det i praktiken betyda 16. Eller som idag, att det inte alls blir av. Jag undrar hur det går till i affärsvärlden här vid möten och dylikt? Är det samma tidsoptimism där så begriper jag inte hur de får det att gå runt.

Vi hann med en tur till Zofri ändå, ett köpcentrum som med skattebefriade varor plus ett 'happy land' med en massa tjutande karuseller och spel som Maya tycker är kul. Ljudnivån är smärtsamt hög för ljudkänsliga typer som jag men Maya tycker det är kul. Cristian också för den delen.

Klockan är nu halvelva och Nora har precis somnat för natten. Maya är fortfarande uppe och leker hemma hos tia. Alla här tycker vi är så konstiga som går och lägger oss så tidigt (enligt dem). Barn här är uppe till midnatt och ibland senare trots att de ska upp till skolan dagen efter. Jag förstår inte riktigt hur de orkar, De vuxna som arbetar har en siesta mitt på dagen i några timmar, men skolbarnen är bara hemma och äter lunch innan de springer tillbaka till skolan. De yngre barnen som är hemma med föräldrarna (läs mamman) sover till 10-11 innan de går upp så när våra tjejer vaknade runt 7 första veckan tyckte alla synd om oss. Nu sover vi till runt 9, det är en tid som känns behaglig. Inte för sent, inte för tidigt.

Nu ska jag sova också. Tyvärr sover inte lössen i sängen så jag lär vakna upp med ännu fler bett imorgon. (Naturligtvis är det bara jag som blir biten.)

Tia Theresa

Natten har varit okej, Nora har varit lite febrig och verkar ha haft lite mardrömmar. Antagligen har de handlat om mig och Cristian som torkar näsan på henne, för det är det värsta hon vet just nu. Jag skulle sätta på henne en hakklapp imorse och hon gick i försvarsställning på en gång och kastade sig bakåt och gav till ett ilsket tjut. Hon såg lite paff ut när jag aldrig torkade henne om nosen. Nu var hakklappen helt onödig eftersom hon bara ville ha en mun yoghurt. Skönt att amningen ändå fungerar så bra så jag vet att hon får i sig vätska och näring.

Idag är det söndag och det är en dag som man brukar gå till parken på. Så också vi. Maya har redan börjat tjata om att vi ska åka. Hon har, liksom jag, inte vant sig vid att allting tar tre gånger så lång tid här. Cristian tycker jag klagar men han är ju inte känd som Blixten direkt.

Jag måste blaska av mig lite men jag har verkligen ingen lust att ta en iskall dusch så jag har förhalat det lite, men nu är det verkligen dags.

...inte gjort något särskilt. Vi åkte iväg till la feria för att handla lite kläder åt Nora. I Sverige har vi i vår familj en tumregel att inte slänga kläder i tvätten förrän de är smutsiga. I Mayas fall betyder det att hon använder kläder i ca två dagar innan det är dags för ett klädbyte. Naturligtvis byter hon trosor och strumpor varje dag. Här får man vara glad om ett klädbyte räcker hela dagen. Det är så sandigt och dammigt överallt och kläderna ser ut därefter. Därför räcker inte riktigt kläderna till så Nora behövde lite nya bodys bl a. På la feria finns ett enormt utbud av gamla kläder. Perfekt för barn som växer fort och bara hinner använda kläderna någon månad och bra för miljön. Nora fick 3 nya bodys och Maya fick en hiskelig docka som hon döpte till Molly och som 'bara kan prata spanska'.

Nora är fortfarande hängig och vill inte äta någon mat alls, bara amma. Jag tycker så synd om henne när hon ger ifrån sig små ljud och jag hör på hennes röst att hon har ont i halsen. Tänk, igår var jag så trött på kvällen och Nora kunde inte komma till ro utan låg och gnällde i min famn och ville aldrig somna, så efter ett tag blev jag så irriterad. Men så kom jag på att OM det varit svininfluensan och Nora hade (gud förbjude) dött, så hade jag gjort vad som helst för att få vara med henne igen och vad är jag för en mamma som blir irriterad på mitt sjuka barn. Och med ens slutade jag vara sur och tröstade Nora så gott jag kunde, och efter ett tag så somnade hon i min famn. Hon har en förmåga att ta efter min sinnesstämning. Är jag glad och nöjd så är Nora det också. Är jag stressad och irriterad så blir hon det också.

Klockan är nu snart 20 och jag antar att det är dags för tesito hos tia å tio. (Te och mackor.) Nora sover i vagnen här bredvid, jag har gett henne en Alvedon som jag hoppas ska hjälpa henne att sova lite längre. Återstår att se hur natten blir. Känner mig lite trött faktiskt.

Nu trampar jag säkert på någons ömma tår men jag blir heligt förbannad när jag ser grovt överviktiga föräldrar göda sina barn med skräpmat och sötsaker. Här i Iquique skulle jag säga att 9 av 10 vuxna OCH barn är överviktiga. Många bär på en mindre övervikt i form av bukfetma, men många är också sjukligt feta. Magen hänger och slänger och gångstilen blir påverkad då bålen och låren buktar ut för mycket. När jag ser 10-åriga barn som knappt orkar ta sig upp på gungan på lekplatsen och deras ännu tjockare föräldrar sitter oh tittar på, då ser jag rött. När jag ser små barn med majonäs utkletat i hela ansiktet slafsa i sig en completo (snabbmat/korv) stor nog att mätta två vuxna personer blir jag provocerad och vill läxa upp föräldrarna.

Men det gör jag inte. Jag konstaterar bara att det barnet säkerligen kommer att få dras med sin övervikt resten av livet bara för att föräldrarna inte gjort sitt jobb. Det är ens förbannade skyldighet att sätta sina barns hälsa i första rummet.

Alla här tycker vi är smått på grymma som inte låter Maya äta godis varje dag och att hon inte gillar varken läsk eller juice är helkonstigt. Sedan undrar de varför vi protesterar när de vill bjuda vår bebis på läsk. Det är ju så gott?! Själva låter de knappt sina bebisar välja om de gillar läsk eller inte för här häller man helt sonika läsk i bebisens diflaska och låter bebisen dricka.

Något måste göras men vad? Folk vet  vad som är nyttigt och onyttigt. Varför blir det ändå så fel?

1 timme och fem minuter att posta det senaste inlägget eftersom internet kommer och går här.


Chile i ett nötskal!!!

PS: Mamma, förstår du nu varför bloggen uppdateras så sällan?

Inlägget från Embla har jag fått läsa flera gånger för Maya. När jag läser det där om att Embla saknar henne så ser hon lite ledsen och allvarlig ut. När jag läser det där om att Loke bara tänker på fotboll så skrattar hon högt och tycker att han är heltokig. Hon tycker nog att han är lite heltokig som inte sitter hemma och gråter efter henne.

Hon ska få skriva något själv idag till Embla men hon har redan förmanat mig flera gånger att jag inte får skriva att hon saknar Embla för mycket. Hon vill inte att Embla ska veta att hon faktiskt gör det. Varför vet jag inte, hon kanske inte vill göra Embla mer ledsen. Men hon pratar mycket om att Embla ska komma hit och hälsa på. Om några dagar helst.